gjorda anmärkningar emot vissa delar, dels ock riksståndens skiljaktiga beslut i afseende å andra delar af betänkandet n:r 2, angående vilkoren för bränvinstillverkning. Af bankon skottet. I:r 43, Afgifver utlåtande i anledning af erhållen åtefremiss af åtskilliga punkter i betänkandet fir 35, angäetide reglering at bankens låneoch kreditivrörelse. DAGENS PLENA. Ridderskapot och adeln. Till behandling företogs lagutskottets utlåtande n:o 42, afstyrkande hr Henschens motion om utvidgad religionsfrihet. Härom uppstod en ganska liflig öfverläggning, för hvilken endast en kort redogörelse medhinnes. Grefve G. K. Hamilton anmärkte att den ekonomiska och politiska frihet, som vi åtnjuta, betyder i och för s.g litet om den icke är törenad med den religiösa: hvilken till sin natur är den högsta, men också lyckligtvis den minst åtkomliga. Genom tvångslagar deremot vinner mån icke hvad som åstundas, utan framkallar endast likgiltighet och falskhet. Af alia brott är falskhet det, som förefaller mest afskyvärdt i för hederliga menniskor, och isynnerhet när den uppträder i form af hyckleri. I vårt land tår man vissa timmar på dagen icke samlas för att hålla andaktsöfningar och sjunga psalmer, men väl att spela kort och sjunga Bellmansvisor. Utskottets motivering vore särdeles knapphän dig och innuebure inga giltiga skäl. Man hade sätta denna fråga i något samband med den s. k. promulgationslagen, men när denna förevar, hade upplysts att så ej behöfde vara fallet. utan att förändringar i afseende på reli gionslagstiftningen oberoende deraf kunde ega rum. Svenska tolket hade för religionstribeten. offrat sitt blod och sin ädlaste konnng; lagut skottet hade ej derför offrat mer än nägra minuter. På dessa grunder yrkade talaren återremiss. Grefve E. Sparre hyste i afseende på religionsfribeten samma åsigter, men ansåg icke skäl att så tidigt göra om en blott 2 års gammal lag, mot hvilken inga klagomål afhörts. Visserligen behöfde denna lag 1 sin tid ändras och kanhända snart nog skulle man finna nödigt att gå ännu längre än man nu föreslagit, men utskot tet hade af anförda skäl hyst tvekan att nu kasta sig in på detta ämne, särdeles då derom icke förekommit någon kunglig proposition. Försvarade mot föregående talare det s k. kon ventikelplakatet af är 1855, enligt hvilket andliga sammankomster äro fullkomligt fria, endast med undantag at de ej få hållas under gudstjensttimmarne, men medgaf att anmärkningar kunde göras mot 1869 års relisionsfrihetsstaden Förordade bifall. Hr v. Koch visade huru de nu gällande författningarne tillkommit på grund af en kompromiss mellan de stri ga imeningarne, men deraf följde icke att de fåit en fullt tilifredsställande lösning, utan vore dessa lagar endast ett steg i den rätta riktningen. Några brådstörtade steg borde icke göras. men opinionen hade, sedan de sista förfaitningarne utfärdades, gätt så mycket framåt, att några ändringar väl kunde ske. Detta visade sig älven af återremissen från 2 stånd. särdeles från bondeståndet. Så långt som motionären ville talaren icke att man skulle gå vid denna riksdag, utan endast afhjelpa iesvåraste bristerna, hvilka vidlyftigt framställdes. Det väsendiligaste häraf var följande: I kongl. förordningen af den 26 Oktober 1558, angående särskilda sammankomster för andaktsöfningar, hvilken visserligen helt och hållet kunde umbä-! ras, borde man åtminstone borttaga förbudet! mot sammankomster under gudstjensttiderna, hvilka dessutom på flera ställen blefve svåra att! bestämma. Hvad som der står om kyrkorådets ! rätt att förbjuda någon hålla andliga föredrag, : som anses leda till söndring i kyrkligt hänse-: endet, o. 8. v., borde borttagas, emedan hvarje separatistisk rörelse kunde säsom sådant karak-: teriseras; i stället kunde lämpligen sättas orden i 16 S regeringsformen: 4som anses störa sam-! hällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. I författningen af den 23 Oktober 1869, angående ansvar för den som träder till eller utsprider villfarande lära, skulle talaren visserligen önskat borttagandet af SS 1 och 7 samt att SS 3 och 6 i öfverensstämmelse dermed rättades, men det funnes en annan utväg tillsvidare, och det vore att i 7 8 åtals anställande skulle bero på anmälan hos K. M:t i stället för hos domkapitlen. 2 S borde också omredigeras, så att ansvar äfven bestämdes för den som genom bedrägliga mede!, hotelser eller löften om timliga fördelars söker förmå någon att affalla från annan bekännelse än den rena evangeliskat. Emot 14 paragrafen i författningen af ofvannämnde dato angående främmande trosbekännare och deras religionsutöfming4 gjorde äfven talaren åtskilliga anmärkningar, och anhöll : att hvad ban yttrat måtte, i händelse den af ho ; nom begärda äterremissen beviljades, till utskottet medfölja. i Grefve Namilton fick åter ordet och anmärkte mot grefva Sparre, som sagt erfarenheten icke: visa nödvändigheten af ändring, attjust den omständigheten, att lagen icke tillämpas, visar huru orimlig den är. Att klagomål öfver författningen förekommit visar sig af den petition, undertecknad af flera tusen svenska medborgare, som nyligen hos regeringen förevarit. i Hr Stedt förordade bifall och prisade isynnerhet konventikelplakatets förbud mot andliga sam: mankomsters hållande under gudstjenst; finge sådant ske skulle det kunna hända att kyrkorna skulle stå toma. ! Frih. Th. Cederst öm talade varmt och lifligt för återremiss. Hr Henschens motion åsyftade endast att vi skulle få samma religionsfrihet som våra norska grannar. Talaren, som vidlyftigt kritiserade åtskilligt i de nu gällande författninarne, yttrade att de vore stridande både mot suds ord och menniskorätt. De upplysta her-; arne i lagutskottet borde af historien kunnat ira att en lagstiftning, afsedd att tvinga menniskor till tro, aldrig tjenat någonting till. I sjelfva Ryssland är friheten så stor, att man kan besitta de högsta embeten och bekänna sig till annan lära än statskyrkans; så hade t. ex. storkaänsleren Nesselrode varit protestant. Talaren hoppades att adeln icke måtte stå efter bonde-; ståndet, som återremitterat betänkandet. I Frih. Armfelt hade vd förra riksdagen, till-; sammans med majoriteten inom lagutskottet, ! gjort försök att genomdrifva ett förslag, liberalare än den Kongl. propositionen, men utskot-: tets förslag hade af tre riksstånd blifvit förkastadt. Det vore nu för tidigt att vilja ändra denna författning, och buru hårdt det än måte I vara för tal., som för 3 år sedan förfäktat mera; frisinnade åsigter, att nu försvara den antagna författningen, måste han likväl göra det. Hvad beträftar bondeständets af flera talare åberopade beslut om återremiss, kunde det lika lätt hafva appkommit ;enom öfverraskning, som af öfver läggning; borgareståndets åter vore fullkomligt i sin ordning, ty detta hade vid förra riksdagen unfagit dit liberalare förslaget. Röstade för biall. För bifall yttrade sig äfven hrr Påhlman och CarlheimGyllenskjö!ld den förre lakoniskt, den sednare ganska vidlyftigt. Grefve Hamilton replikerade en föregående talare och anså som just ett af de största beviIRS Aa Ju ARE 2,