— Med anledning af det med signaturen N. undertecknade Beriktigande, som vi förlidne tisdag meddelade, yttrar Nerikes Alahanda för förlidne lördag: En insändare, som namnger sig N., har i Aftonbladet för i tisdagags fått införd en uppsats, hvilken han kallar ett beriktigande af vår den elfte April (d. 11 April) offentliggjorda och sedermera i Aftonbladet med flera tidningar aftryckta artikel om vissa tjenstemäns behandling. Vi äro icke för dagen i tillfälle att gendrifva detta beriktigande, då åtskilliga af de uppgifter, som i nyssnämnda båda uppsatser omhandlas, erhållits från andra, mer eller mindre aflägset befintliga städer och personer. Vi inskränka oss således nu att erinra: att hr N:s åsigter om rektorsbefattningens anseende och värde lyckligtvis (för läroverkens skull) icke äro lärarnes, lärjungarnes eller allmänhetens — något, som torde kunna anses axiomatiskt; att hr N., som i nog hög chefston redan vid början af sin uppsats förklarar sig skola göra vederläggningen så pass fullständig, att den bör kunna bespara artikelförfattaren I Nerikes nya Allahanda besväret att vidare i denna sak uppträda, likväl glömmer att gifva sig in på en. god del af de påståenden, vår uppsats oa ler (exempelvis Örebroförhållandena, som ligga oss närmast, eller ock den frågan, om det är billigt och lagligt att tvinga befullmäktigad tjensteman att förrätta en lägre tjenst än fullmakten säger, utan att lemna honom valet att taga afsked med bibehållen lön på indragningsstat); att hr N. måhända icke hade bort mot oss anföra, att K. M:t nu sökt genom proposition till ständerna bereda ifrågavarande tjenstemän godtgörelse, då just det tydligt uttryckta syftet med vår uppsats var, icke blott att anställa en vidräkning med vissa vederbörande, utan ock att till den verkan, talande skäl kunna hafva, förorda just denna samma kungliga proposition, hvadan vi alltså hafva nöjet att i denna punkt stämma öfverens med hr N.; att hr N. måhända icke heller hade bort om våra yttranden beträffande rektor Brandberg säga, att hela denna historia i allt väsendtligt är en ren dikt, då hr N. likväl just icke egentligen förnekar något af hvad vi i detta afseende yttrat; att hr N. måhända ännu mindre hade bort, i slutorden till sitt genmäle mot författaren i vårt blad, säga sig stämpla hans artikel i denna fråga från början till slut såsom uppenbar osanning — då detta väl ändå aldrig kan vara allvarsamt menadt, helst hr N. och vår artikelförattare stämma öfverens i roånga uppgifter, ehuru de se sakerna från olika synpunkter, en ätt förklarlig sak, särdeles om man får antaga, att artikelförfattaren N. har några beröringspunkter med en annan hr N., mot hvilken vår artikelförfattare just funnit sig böra allvarligt i0pträda.