Häri instämde Öbom och Olof Nilsson. Östman trodde sig uttala åsigten hos de flesta af hans kommittenter genom att rösta för dödsstraffets afskaffande. Rusdbäck iostämde i deras åsigt som voro för dödsstraffets borttagande, hvarjemte talaren Kfven framhöll hvad grefve Hamilton i sim reservation anfört om förhållandet mellan de näst följande straffarterna: straffarbete och fängelse. Tjernland ogillade äfven dödsstraffet, såsom hvilande på en orattmätig grund Mengel medgaf visserligen act det egde sin riktighet hvad en annan talare anfört om att allmänna meningen genast efter ett mord röstar för mördarens aflifvande, ty det första uttrycket är: Nog får han väl mista lifvet!; men att detta utrop synnerligast frammanas af hämndkänslan slöt talaren dera, aut sedan första ifvern hunnit lägga sig, yttrar man vanligtvis: Nog får han välnåd! Beträffande benådningsrätten bad han få anföra, att densamma icke alldeles harmonierar med rättvisan; ty nåden beror till stor del på domares olika sätt att färglägga den förda ransakningen, och för det andra är benådningen ett så högst ansvarstu.lt preroativ. att man borde önska befria K M:t från detsamma. Som varning betraktadt är dödsstraffet icke mäktigare än andra straff. Man talade också om spöstraflet såsom någonting varnande och afskräckande; men under verkställandet af sådana straff begingos ofta fickstölder. Talaren ville för öfrigt. såsom bevis på dödsstraffens afskräckande verkan, anföra att. omeomedelbart efter det officiella blodiga skådespel som här i hufvudstaden för icke så längesedan uppfördes. råkade tvenne sjömän i slagsmål på en krog och den ene stötte knifven iden andre. Hevrlin ansåg att man icke för mycket borde sönderplocka det lagförslag, som nu komirit på ständernas bord. Arkebuseringen finnes ju för birigt qvar i den militära sagen. och hura skulle en förman anna:s kunna törskaffa sig respekt. Talaren anförde ett exempel på ett i hans hemort begånget fasaväckande mord, och utropade derefter: Nu frågar jag, förtjenade ej en sådan bof att blifva ett qvarter kortare? — Jo, han blef det också! Jag röstar för bifall. Nettelbladt hade ej väntat att någon inom ståndet skulle uppträda för dödsstraffet, hviket straff talaren ansåg som ett ingrepp i den högstes rättigheter. Instämde för ötrigt uti hvad viee talmannen och Mengel anfördt. Psul Audersson uppläste utskottets motivering i denna paragraf till stöd tör hvad han förut yterst. Sven Nilsson fortsatte med upplä ningen af den del utaf motiveringen, hvisken talar för dödsstrafiets bibehållande. I motsats till så många andra af ståndets ledamöter ansåg talaren dödsstraffet som ett afskräckande exempel och trodde att det snarare är rättskänslan än hämndkänslan som efter ett mords begående ropar på brottslingens aflifvande. Vidare erinrade alaren om att K. Met i sin proposition föreslait nämnde strafis Vibehållande och att ingen af Högsta domstolens ledamster emot detsamma haf: något att invända. Mot dessa auktoriteter ville talaren icke uppträda utan yrkade bifall. Olof Persson tillkännagaf att han inom utekottet arbetat emot dödsstraffet och förenade sig med Mengel. Hedström önskade på det varmaste att dödestrafiet måtte bli va atskaffadt. Jonas Andersson erhöll ånyo ordet och re plikerade de talare som ordat för bifall till utskottets förslag. Sven Nilsson bade sett en afrättning der delinqvinten var så väl beredd att det var riktigt högtidligt av åskåda en sådan a ning. och förmodade talaren att det sällan kas så MyCc ken beredelse på sjuksängen. Mengel började finna wera lif i diskussionen eedan några talare uppträdt för bifall till utskottets förslag, Beträffande en af dem. hvilken såsom rättskänsla ansett hvad talaren kallat bämndkänsla. fan han sig böra fråga om icke samma röttekänsla äfven då det gällde benådning borde appresa gig och ropa på dödsstraff. Talaren hede hört en annan ledamot yttra att intet annat straff ersätter dödsstraff. Detta gaf talaren anledning att an j a en jemf: reise mellan detta straff och fästningsstraff. och han hemställde om icke ett flerårigt vistande i ett ensamhetsfängelse skulle vara fullt ut lika svårt som dövdsstraftet, hvilket i sig sjelit icke kan vara så smärtsamt, utan blir det genom den andliga tortyr som ligger i beredeisen. Tularen tviflade Aock på att någon blir så väl beredd att har icke hellre skuile vilja lefva om han finge vi Medin vit t) förneka riktigheten af de åsigfer som mot döassreftet blifvit uttalade; men ansåg detsamma dock tv svidere böra stå avart sy öfverheten bär icke svärdet Förguilven, Jonas Andersson yttrade, att då mar 2tdömt alla andra fysiska straff borde man ätven göre ( desamma med dödsstraffet. Beträftande orden: Söfverheten bär icke svärdet förgätves, så trodde talaren att dessa ord icke alldeles betydde detsamma som bilan i handen på bödeln. Lars Gustaf Andersson och Tjernlund instämde. Hedström hade bivistat en atratining der de Jinqventen utropat: besynnerligt att jag skulle få nåd af Gud men icke af menniskor. Detta vore karakteriserande nog för att bevisa att dödsstraffet är ett ingrepp i Guds rättigheter, hoseuberg: Här är icke fråga om en smaksak. utan om folkmedvetandet. Öfverheten måste rätta sig etter folkbestämmelserna; ty det är folket som stiftar lagar och öfverheten som verk ställer föreskrifterna deri. I hkhet med Mengel ogillade talaren likytil det benådningsprerogativ man gifvit konungen; ty lugurne böra hafva respekt med sig; men kunna icke vinpp densamma enom att underdomstolarne döma tili dödset under det de sjelfva såväl som andra på jörband veta att det icke kommer att verkstilllas. De många exempel man framdragit ansåg tala: ren icke verka något på eaken. Nyqvist yrkade på de redun anförda skälen afslag å S. Bjerkander ville icke tvertemot hela landets opinion tillstyrka dödsstraffets afskaflande. Ansåg att på sin höjd ,.. a; befolkningen önskar nämde straffs utstrykande ur lagen. Merge förundrade sig öfver att det finnes trakter der blodtörstigheten tär så stor och ansåg att man i sådent borde återgå till de gamia dödsstraften. Aosk att känslan ej är så rå oeh att det 6 Trodde uve het för statsmakterpa att Om Ike enev CHR op bäure äsigt. förädla folket och !eda ae . ntatraffets af Nyqvist anförde att man vid val för skaftande också framdragit likadana see dess bibehållande som nu tör dödsstraffet. An I såg dock att hurudan opinionen än nä vara bör dödsstraff.t försvinna. Om en del af folket hyllar åsigter som icke öfverensstämma med vår tid har man väl derför rättighet att fordra litet mera upplysning af representavterna Medin yttrade att han ha Mengels satirer samt lörkla del icke vore blodtörstigare än Mengel. Ola Lasson bad få instämma med alla dem som yrkat dödsstraffets afskaftande, Alnqvist gendret Bjerkande:s yttrande och omförmälde att i hans ort är opinionen alldeles icke för dödsstraffet. Mengel: Mitt sista yttrande föranleddes af Bjerkavders. Att Medin tog åt sig kan jag icke hjelpa. Men om Medin kan hitta på nagot sätt att afrätta tan att svilla blod. så skall jag ge