STOCKHOLM den 17 Juli. Enligt hvad vi erfara lärer religionsfribetsfrågan med det allra första komma å bane i riksstånden, kanske redan i morgon. Den motion, som hr Henschen väckt om relizi onsfrihetens utvidgende till ett mått. som i det närmaste, eburu ej fullt, skulle vara jemförligt med det, som den norska lag stiftningen innebär, har af lagutskottet blif vit mycket knapphändigt behandladt i ett betänkande, som beslöts i sammanhang med promulgationsbestämmelserna till den nya strafflagen, och utskottet har nöjt sig med att förklara, att de lörfattningar, hvilkas upp häfvande motionären förordat, tillkommit för så kort tid sedan, att man icke kan känna deras verkningar, och att utskottet derföre undanskjusit förslaget, utan att ingå i be dömande af den större eller mindre lämplig heten? af detsamma. Vi hoppas att trennel stånd mätte återremittera detta lagutskottets betänkande (n:r 42), på det utskottet må bli i tillfälle att åt denna sak egna en något sorefälligare och ämnets vigt motsvarande pröfning. Aves frågan om sikramentallagen är bragt å bane genom presteståndets beslut. att detta missfoster i lagstiftningsväg — så som Paul Andersson i en sin motion ganska riktigt benämnt densamma — skulle, i motsats mot hvad K. M:t föreslagit, bli enl af de lagar, som icke upphäfdes genom den nya strafflagen. Vi äro öfvertygade, att detta försök från prestesteståndets sida skall stranda på de tre andra ståndens insigt derom, att denna i en tvär vändning och slumpvis tillkomna lag är oförsvarlig ur både religionens, rättvisans och klokhetens synunkt. Vi lemna ordet åt en insändare, som önskat fästa vederbörandes uppmärksamhet på detta ämne, så att det icke skulle komma att behandlas alltför mycket på mp: P Till Redaktionen af Aftonbladet! Snart, troligen redan denna e. m., sluta de we Sverldsliga? rikssiånden behandlingen af lagutekowets betänkand nr 35, med förelag till ny strafflag. Derefter skola dessa ståod företaga utskottets betänkande n:r 36, i anleduing af dels kongl. propositionen fom antagande af en författning rörande nya strafflagons införande, och hvad i afseende derå iakttogos skull, dels ock enskilda motioner i dermed sammanhang egande ämnentt. Enligt berörda proposition skule 25i den föreslagna förtattningen, som vanligen kallas promulgationslagen, lyda sålunda: Genom nya lagen upphäfvas, med de i 16 och 17 5 gjorda unduntag, missgerningsoch struftbalkarne i den åå 1734 års rikedag (slutligen) -Santagna lag, tillika med alla de särskilda stadganden, som utgöra förklasing eller ändring af hvad sagda balkar innehäila eller tillägg deri.? De häri åberopade 18 och 17 88 innehålla icke något undantag rörande den från ett hierarkiskt och papistiskt syfte utgångna, och derföre af alla i kyrkligt afseende frisinnade, ja äfven af många prestmän, myc: ket klandrade 3. k. sakramental lagen, som. genom kong! förordningen den 7 Mars 1855, mot lfliga protester, uttalade äfven i stor, med mänga och betydande namn undertecknad, und. petition, blet 12 al missgerningsbalken införd, så lydande: Den, som, utan att vara prest, i annat fall än särskildt medgifvet är, förvaltar sakramenten och, efter varning, dermed ej afstår, böte trehundra daler? (150 rdr rwt); och vare hvar och en, som, genom sådan person, den heliga rattvarden anammar, der han ej eller genom varniog låter sig rätta, förfallen att böta femtio dalert (25 rdr). Gör någon eljest (2!) gäckeri med sakramenten elier med gudstjensten och guds ord, vare lag, sum sist sagd är. Häref synes att denna orimlga författning utgått från de papistiska och hierarkiska åsigterna, dels att det skulle vara syndigt emottaga dop i olmänhet och natwivard af annan än en prest, deis ock att, om så skedde, det borde til Jika betraktas såsom vit slogs gäckeri med sukramenten. — Jin hvar, som något kän ner hithörande förhållanden, vet dock, att de, som enskildt taga dop och nattvard utan att anlita siatekyrkoprest, vanligep äro at religiösa skrupler iiodr de anlita ett presterskap som de anse vara till stor del oand ligt och förverldsligadt; och att således ingen kan mindre än dessa religiöst skrupulösa anses vilja drifva gäckeri med sakramenten, dem de tvertom torde alltför högt uppskatta. Luther synes ingalunda hafva varit af samma mening som stiftarne af vår 3. k. sakrementaltag. Uti sitt till rådet och menigheved i staden Prag år 1524 aflåtna öppna sändebref, yttrar han, rörande de embeten eller agganden, som tillhöra hvarje sann kristen, sig på följande sätt: . SAtt det första embetet, nemligen embetet i Guds ord, är gemensamt för alla kristna, det bevisar ock, utom hvad redan sagdt är, detta språk, 1 Petr. 2 v. 9: I ären det konungsliga presterskapet, att I skolen kungöra Hans dygd, som eder kallat hafver af mörkret till sitt underliga ljups — — — — — AT Det andra embetet är, att döpa; detta hafva de påfviske också sjelfve genom det dagliga bruket i nödfall tilldelat qvinnorna, och det så, att det (nemligen att döpa) nästan icke kar blifvit ansedt för något prestaembete. Nen de må vilja det eller icke, så kunne vi beslå dem dermed, och med deras dom öfverbevisa dem, att alle kristne (och allenast de kristne), ja ä ven qvusnor, utan rakade plättar och andra presterliga vedertecken, äro prester. Ty när man döper, så utsäger man ju det Jefvande ordet, som föder själen på nytt och förlossar henne ifrån synd och död. Och detta är ju ojemförligt mera, än att väleigna brödet och vinet, alldenstund detta, nemligena att förkunna Guds ord, är det högsta embetet i ryckan. Defö e förrätta qinnorna det rätta prestaKö om döna och utföra dervid icke något