satt sig detsamma, såsom innefattande ett i i den konungen genom grundlagen tillförsäkrade nåderätt. Kap. 3, 2, som afhandlar ansvar för dem som hjelpt gerningsman att undkomma lagens straff blef iöremål för votering. Hr Henschen, med hvilken hr Lundberg instämde, yrkade en annan redaktion. bvarigenom uttrycktes aw ej i detta rörde straff för smärre polisöfverirädelser. Herr Carlen och Lemchen talade för bifall. Voteringen utföll med 20 nej mot 16 ja, hvar vom således S blef återremitterad. Öfrige detta kapitel godkändes utan diskussion. i Kap 5. 14 S, som handlar om den preskriptionstid, efter hviiken brott, som ej ätalade blifvit. må vara straft.ösa Hr Henschen påpekade vigten af att 8. k. statsbrott må etter ew äs tid j vara strafflösa samt att ätven svårare, af utskottet -j nämnda, brott må etter tio års tid vara strafi-fria. Hr Ekholm fästade uppiwä ksamheten på orimlighetea af att t. ex tylleriförseelser skola hatva sh lang preskriptionstid som två år. Hr Björck understödde sessa talare och förordade i allmänhet kortare preskriptionstid. Hr Carien yrka e bilall. S8 återremitterades. Vid 18 5 samma kap, der embetsmän undantagas från den ofvan omnämnda preskriptionstiden för åtals anställande och stiraffs verkställande, gjorde hrr Henschen och Witt den anmärkning, att undantagslagar i allmänhet äro förkastansvärda samt att. ätminstone i afseende på suspenstionsstraflet, sådan tid borde vara bevilin och att det t. o. m. vore nödvändigt för emetsmännens sje:fständighet och yrkade derföre äterremiss. r Ekholm instämde med förutnämnde talare och wille utesluta Arr Lemchen och Carln påyrkade bifall. Hr Björck instämde med hr Henschen och anförde dess utom, att då 14 vore återremitterad en återremiss här vore så mycket lämpligare. S återretterades, :FStåndet Ytskildes kl. 7; 3 em. Bendeständet. Behandlingen at nya kriminallagförslaget har fortgått från och med 8:de till och med 14 kapitlet. I 8:de och 9:de kapitlena, om förräderi; så ock om andra ör vikets säkerhet menliga brottt, samt Som majestälsbrott; så ock om brott emot rilisstyrelss eller rikets s änder, vidtogos inga andra afvikelser från utskottets förslag än de. hvilka voro en följd af beslutet om dödsstraffets upphörande, äfvensom den förändring, att tör smadligt skrit sätt om kongl. familjen, riksstyrelsen och rikets ständer, maximum af böter nedsattes från 1000 rdr till samma belopp som i andra fall, eller 500 rdr Sistnämnde förändring vidtogs äfven i 10:de kapitlet, om brott emot offentlig myndighet, Wi 258, i fråga om mis-firmhg förg ipelse mot embetsman. och i 15 S, rörande handel med röster vid allmänt val. — 11:te kapitlet, om fridsbrott4, bifölls i sin helhet. Vid föredragning af 9 8. som föreslår bö ter till och med 100 rdr för svordom, oljud eller annan förargelse vid kommunaleller kyrkostämma, landtimäteriförrättning och läsförhör m. m, yrkade Östman, Lundal och Medin nedsättning i detta bötesbe!opp. För bifall till utskottets förslag talade Uhr, A. Pettersson, Nils Svensson, Dahlgren, Rosenberg och Bäckswöm. I 12:te kapitlet, om förfalskningsbrott tillades, på förslag af Rosenberg, fängelsestraff, alternativt med det i 3 och 5 SS stadgade straffarbete för förfalskning af frejdoch tattigdomsbetyg samt orlofssedel m m. Ätlvenså åter: remitterades. jemväl på tillstyrkan af Rosenberg, kapitlets sista S, om förlust af medborgerligt i förtroende. under uttryckande af den åsigt. att nämnde straff icke bo de absolut bestämmas för alltid. utan biott såsom alternativ. med förlust af medborgerligt förtroende på viss tid. I Sist: ämnde förändring vidtogs äfven i 13 kap. i som mened, hvilket kapitel i öfrigt bifölls, sädant utskottet föreslagit det. 14:de kap. om mord, dråp och annan misshandel undergick ingen annan förändring än de återremisser, som föranleddes med anledning af dödsi straffet. i Vid 45 8, i fråga om angifvelse för misshandel mot skyldeman i rät uppstigande led, äfvensom maka, föreslog Rosenberg att sådan angifvelse äfven måtte få göras af allmän åklagare. Detta förslag motsatte sig Olof Persson. Matts Persson, Tjernlund. Jonas Andersson, Aug. Andersson, Lundal och Uhr, hvilka alla ansågo att ett dylikt angifvelsesystem skulle komma att högst skadligt inverka på familjelifvets frid, —