skäpen har nemligen sin sfer och den posi tiva rätten sin. Det tillhör den förra at stå bakom eller stå öfver och vara den osyn: liga diktatorn aflagbuden, likasom den endsz säkra tolken deraf, men icke att sätta sig sjelf i den positiva rättens ställe. Det va dock detta som skedde, då i början af detta århundrade den nyare kriminalrätten fram. stod såsom vetenskap. Den har dock deri genom icke endast skadat sig sjelf och häm. mat sin egen utveckling, utan äfven åstad kommit förvillelse både i lagstiftningen och i loegskipningen. Klagan öfver detta för lagskipningen menliga förhållande har ock försports från vårt grannrike Norge i anse: ende till den mängd doktrinära sateer, som äro inblandade i dess nya kriminallag, och en reaktion emot ifrågavarande tendens har jemväl uppstått i sjelfva Tyskland, hvars förnämste nu lefvande kriminalist, den berömde Mittermaier, varnat för ett vidare fortgående på denna väg, och ur hvars sednaste strafflagar dylika satser ock äro utegelutna. Det kan ej nekas att nu antydda olägenheter i icke oväsendtlig mån vidhäftade de hos oss uppgjorda äldre strafflagförslag; och denna omständighet utgjorde ock, såsom debatterna från 1848 års riksmöte utvisa, en af de största betänkligheterna emot det då framlagda förslaget. Hvad det nu förevarande beträffar, torde ej kunna förnekas att detsamma icke, så vidt lättfattligheten för folket af det hela samt språkets enkelhet beträffar, kan mäta sig med 1734 års lag. Men rättvisan fordrar det erkännande, att, — genom utelemnande af åtskilliga allmänna bestämmelser, som förekomma i lagberedningens förslag, såsom om försök till brott, om vällande samt om de omständigheter, hvilka skola såsom försvårande eller mildrande anses, äfvensom derigenom att, med uteslutande af de s. k. grader, hvari lagberedningen indelat fribetsstraffet och hvartill för hvartenda brott hänvisning förekom, straffet i stället blilvit vid hvarje brott utsatt, — förslaget icke cbetydligt vunnit i enkelhet och läwufattlighet, hvarjemte det, framför 1848 års förslag, eger fördelen att till en del redan vara till stil och form bekant genom de förut omförmälda större partiella reformerna. Hvad egärskildt språket angår, så, om än medgifvas måste att detsamma i naivitet och korthet står efter språket i 1734 års lag, lärer å andra sidan ej böra förbises den svårare uppgilt, lagstiftaren härutinnan erhållit, till följd af de finare begreppsskiftningar som rättsvetenskapen nu mera fordrar. Och att i detta hänseende lagförslaget i allmänhet tillfredsställer allu billiga anspråk på klarhet och noggrannhet, torde icke af den sakkunnige granskaren förnekas. Utskottet har ock derföre i det närmaste lemnat redaktionen ovidrörd öfverallt, der förändring i sak icke funnits nödig.