tills icke varit bearbetade, nu ATS biand dess inegor och göras till föremål för en noggrann kultur, och -hand i hand med denna nyodling fortskrider en omsorgsfull, mera djuptående bearbetning äfven af det gamla gebitet. edan af denna ogega måste universiteterna, som äro förpligtade att hålla jemna steg med vetenskapens egen utveckling, göra kraf på förökad måteriel, förökad lärarepersonal och till följd deraf förökade anslag. Men dertill kommer vidare, att man alltmer vunnit insigt derom, att den arbetets fördelning, hvilken inom det industriella lifvet visat så välgörande verkningar, äfven för det vetenskapliga arbetets förkofran utgör ett oeftergifligt vilkor; en insigt, som, i det den fordrar splittring af de nu i alltför stor mängd i en lärares Land hopade undervisningsämnena, ör ett ökande af redan förhandenvarande lärarerafter dubbelt nödvändigt. . Det är utan tvifvel erkännandet af dessa sanningar, som förmått våra folkombud att, så pass beredvilligt som skett, bevilja de anslag, hvilka i universiteternas intresse af dem täskats. Men man bör akta sig för att tro det man, med det gjorda, gjort allt som erfordras, så att man föreställer sig att uniVersiteterna numera utan fortfarande understöd sknuile kunna svinga sig UPP till samt framgent bibehålla den ståndpunkt, hvilken afseendet så-; väl på vetenskapen sjelf som på främmande länders högskolor :juder dem att intaga, Ännu gitves et nemligen discipliner, hvilka vid utandets wniversiteter räknas bland de mera vigtiga, men hvilka vid våra högskolor antingen alldeles sakna målsmän eller också utgöra bihang till läroämnen, som sjelfva äro af den vigt och betydelse att de helt taga sina målsmäns krafter i anspråk. Och om äfven denna olägenhet alltid till en del måste qvarstå — derför att Sverges ekonomiska tillgångar icke tillåta det att ens i detta hänseende täfla med utlandet — så måste likväl de svenska universiteterna, när de uppgifva hoppet om att erhålla hvad som! endast kan hänföras under rubriken nyttigt, åtminstone kunna fordra de hjelpmedel, hvilka för uppfyliandet af deras bestämmelse äro tent af i nödvändiga. i Vi hafva ofvan medgifvit att universiteterna å sednare tider blifvit jemförelsevis mera friEostigt af statsmakterna understödda; men man aaknar härvid icke skäl för den anmärkning, att denna frikostidhet icke blifvit likformigt fördelad på alla de olika grenarne af universitetets verksamhet. Har sålunda den filosofiska, liksom äfven den medicinska fakulteten nyligen blifvit med nya: Nrostolar försedd, så har deremot under det snart; fylida fjerdedels sekel, inom hvilket ständernas gyväckta uppmärksammande af universiteternas ! of egentligen kan anses falla, den juridiska! allt hitintills fö: blifvit lottlds. Sedan 1840—41 års; ikedag, dåtvingande omständigheters kraf, fracaagda af en sådan personlighet som Geijer, måd 1 i de ständerna att på en gång inrätta tvenne professioner inom denna fakultet, har nemligen alldeles intet blifvit gjordt för att höja den jutidiska undervisningen i vårt land. Akademien hade redan då begärt att de juridiska lärostolarne måtte höjas till fem, såsom det minsta-antal, med hvilket den tilltrodde sig att fullt änamälsenligt kunna verka; men denna femte lä rostol låter ännu alltjemt vänta på sig. Hurn skall väl denna likgiltighet kunna förklaras? Skulle väl intresset iör en vetenskap, hvars studium engång utgjort det mest nationella i Sverge, numera ajldeles hafva -slecknat? Eller anser man måhända den juridiska bildningen inom vårt land stå så högt, att den ickelemnar något öfrigt att önska? Ått åtminstone icke det sednare är fallet, visa de många, enligt vår mening visserligen öfverdritna klagomål som höjas mot våra jurister, och snarare vill det synas, com om man ansåge universiteternas verksamhet för juristbildningersåigravd förfelad, atthvarje understöd åt dem fördylikt ändamål vore utan nytta bortkastadt. I -stället riktar man sina blickar ät annat håll, och när man nämner: ordet Praxis, tror man sig hafva uttalat på en gång i pristen i.vår juristbildning samt tillika botemedi let för denna brist. Nu är det visserligen det? egna förbållandet, att dej-hvilka ifrigast höja! dette rop, äro personer, som om juridikens praxis hafva ungefär lika liten kännedom som om dess j teori; men undesstundom förnimmer man stämmor deri deltaga. hvilka äro värda att beaktas, och till dem räkna vi den röst, som höjdes ridderskapet . och pre plenum den 27 Nove. ber sistlidet år, då grefve Harmiltons mation Am inrättandet af en profession i juridisk ene; Jöpedi och-romersk rätt vid hvardera af våra un versiteter blef still vederbörligt utskott remitteradSe Nya Dagligt Allehanda för den 28 Nov. 1bv6 7 ; Då grefve Hamiltoös sörslag enligt vår mening innebär. det närmast till hänus Nggande, af be: hofvet mest påkallade-och: just ta sn j botemedel mot den brist man vill Hatra afhul: pen; då vidare hr von Kochs yttrande väl må anses innefatta det bäst formulerade uttrycket at de för praxis ifrandes åsigter, så tillåt vil oss att.vid några anmärkningar mot det sednare binda-de få: ord, till hvilka den Hamiltouska motionen gifvit oss anledning: 1 Det är, till att börja med, rätt svårt att: bestämma hvilken ståndpunkt hr y.; Koch skal ånsges intaga till denna -fråga; svårt att säga, huruvida han är en dess gynnare el!er motständare. Hans första ord inneburo ett medgifvan: de om nyttan, ja nödvändigheten för den jugidiska undervisningen af en dylik professions inrättande, och den naturliga konsegvensen -af detta medgifvande borde väl hafva varit motioneng förordande. Men han fäster tillika vid sitt förord ett litet, till sina följder likväl högst vigtigt vilker, att nemligen, sävida den medgifna! snyttan, ja nödvändigheten skall få tagas efter orden, denna undervisning då bör meddelas i Stockholm; och härmed har hr v. Koch tydligt angifvit åtminstone en ändpunkt, och det är den, hvilken olyckligtvis delas utaf så många andra i hufvudetaden bosatta intelligenta män; en ståndpubkt som igehkännes på devisen: extra Holmiam nuila salus! Det torde ej falla sig så utt för hvar och en att inse, på hvad sätt en rofession, hvars nödvändighet för en i Stockoim förlagd bildningsanstalt blifvit erkänd, icke skulle vara det i lika grad för annorstädes belägna wuniversiteter. Naturligtvis kan det jeke vara någon särskild fertil beskaffenhet i sjelfva Stockholmsluften; ty i sådant fall hade man utam tvifvel fått se detta argument åberopadt från Carolinska institutets gida under den nu ändtligen lyckligt utkämpade medicinska striden, som kan detta åstadkomma, utan hr v. K. måste söka sina argumenter på annat håll, och han finner dem i den aldrig sinande källa, ur hvilken så många före honom öst, i Stockholms förmåga att kunna förse med praxis, Denna utr ör den grund, till följd af hvilken han anser big berättigad att i sitt yttrande inblanda hvad till saken ej rätteligen hörer, att göra sitt bifall till en motion, hvars rätta vigt han visat si kunha uppskatta, beroende af ständernas bifall till en annan motion, hvilken han, såsom det Både af yttre och inre kriterier vill synas, på stående fot improviserar. (Forts.) Till Redaktionen af Afionbladet! I tre särskilda nummer ef tit. ticning, 139, 147 och 148 förekomma under rubrik : Ostads landtbruksskola, yttranden dels af Redaktionen sjelf, dels af ew insändare, derom, att den af mig hos ordenskapit!let gjorda hemställan att kapitlet måtte utöfva den i