ande den sista af de passagerare som ämnade medfölja till nya verlden. På Göteborgs hamn stod en man insvept i en vid kappa och afvakitads det ögonblick då slupen från Washington skulle läggå 1 land. Hatten var nedtryckt öfver ögonen och det syntes att han, så mycket möjligt var, önskade undandraga sig nyfikna blickar. Slupen hade, äpnu några årlag qvar innan den som väntade kunde hoppa deruti, då ett åkdon kom körande med ilande fart till iandningsplatsen och stannade. Mannen i kappan vände sig hastigt, västan förskräckt om, för att kasta en blick på ekipaget. fr detta hoppade en smärt qvinnogestalt. en skyndade emot mannen: cMin Gud, Gurli, är det väl möjligtX, utropade hån, Matt du kommer för att... -—. sSäga dig ett slutligt farvält, inföll Gurli. uJa, Allon, jag är här för att än en gång såsom vän trycka din band och öfverlemna dig detta bref. Läs det, då du kommer ut å sjön. Nu farväl! Skrif och Jåt mig veta uru ödet gesteltar sig för dig på andra sidan oceanen och låt mig erfara huru du der tänker bryta dig ep ny bana. Tänk på mig med vänlighet. Gurli lemnade homwom ett försegladt bref, tryckte hans hand och var intsta ögonblick äter uppe i åkdonet, hvilket lika hastigt förde henne från hamnen som det fört henne dit. Allon sprang i båten. Med hufvudet lus tadt i händerna lät han ro sig till fartyget. Några minuter efter det han kommit ombord fördes Washington af den lätta landbrisen bort från Göteborg och Bohuslänske skärgården. Så fort Allon kommit ombord gick han genant pell i sin hytt. Han bröt förgeglin