från åtskilliga håll vara. tvifvel underkastadt. Dess växtlighet blef nemligen i våras, mer än nyttigt var, tillbakasatt af den långvariga torikan, till hvilken sällade sig några skadliga nattfroster. — Med anledning af landstingsvalens utgång inom Örebro län yttrar Nerikes Allahanda: Man kan nu bilda sig en öfversigt al va len och tillse, huruvida de farhågor, för hvilka en och annan äflas att i valen finna någon anledning, verkligen här visat sig grundade. Af Örebro iäns 44 landstings män äro 9 adelsmän, 9 bönder, 1 prest och 25 personer tillhörande olisa lager af den talrika, skiftande medborgarehop, som dels är representerad i det tredje ståndet, dels väntar och yrkar på att förklaras politiskt myndig och få taga del i fosterländska rådslag. Hvad ådagaläega dessa siffror? Niotalet bönder visar, att här åtminstone ieke det der mycket omordade bondregementet? är att befara. Det är naturligt, det ärj klokt och det är rätt, att allmogen tillser, att den ieke i landstinget saknar representanter för det mindre jordbruksintresset, och bönder behöfvas dessutom der just såsom hakar, återbållande krafter, som ?konservativt? bindra alltför vidtutseende företag, alltför betungande anslag. — Att bönderna icke inom Örebro läns landsting kunna diktera val till en första kammare?, är påtagligt men vi bedja på förekommen anledning? få uttrycka den åsigt, alt, äfven om böndernas antal hade blifvit dryga tre fjerdedelar, i stället för mindre än en fjerdedel af landstingets hela besättning, så hade deruti icke legat någon anledning antaga att Pförsta kammaren? skulle hafva kommit att från Örebro län erhålla idel bönder. Dylika satser, gom några junkrar och preiater hafva annor till att söka drifva fram, och till vilka besynnerligt nog Wexiöbladet, att ej mämna ett par Stockholmstidningar, slutit sig, hafva det felet att sakna rim och reson, Väl äro vi öfvertygade och vilja hoppas, att Örebro läns landtbefolkniog skulle invälja en eller annan bonde i andra kammaren?, om den en gång kommer till stånd, men — i första kammaren!? — dit kommer svårligen någon bonde, åtminstone från vår ort. Knappasi lärer man nemligen finna en boude i detta län, som har hog och lust att lönlös ligga borta från sitt. landtbruk 4 månader om året i I års tid för att bland en ?första kammares? förnäma herremän blifva en ropandes röst?. — Saken är påtaglig, om man vill se den ärligt an. Adeln kan icke klaga på valens utgång. Låt vara, att ett par af dess medlemmar, som kunnat vänta 2jg att väljas, icke komma in i landstinget denna gång, så blir dock detfa sammansatt till nära en fjerdedel af ren adel, att icke tala om all palf-adeiX (edliga vederlikar genom tänkesätt, förmögenhet och stägtförbindvlser), som der vinner tillträde. Då Nerike icke är något adelelandskap, såsom t. ex. ödermanland, så bör rikets första stånd icke hafva någon invändning imot en länsrepresentation, som är ofantligt mere aristokratisk än länet, och således erbjuder de yppersta garantier. Presterna böra också finna sig väl af dessa Cgarentiert; Sannt är, att presterna icke få många represententer i första landstinget, En enda prest är veld till landstingsman och 2 till suppleanter; men hvad vill fpresteståndet annat begära? Är det icke ganska förklarligt, att valmännen foråra glideles ovanliga egenskaper för att förmås ati till sitt ombud välja en medlem ef det stånd, som i Sverge länge spelat samma roll, som påfven i Italien, magtlystet ställande sig i vägen för fosterlandets utveckling och välgång, beropande sig dervid med fromma jater på kyrkans behof, likasom dessa vore af materiel beskaffenhet. Det är påtagligt, att landstingen framdeles skola tillgodogöra sig dugligheten och det patriotiska nitet hos redbara prestmän, likasom hos andra medborgare; men lika påtegligt är, att, så länge 4presteståndet finnes qvar vid riksdagarne, skola dess mediemmar skörda frukisrna af sitt politiska utsäde i misstroende och nöld från dem, de bort söka vinna, icke bortstöta. Att det tredje ståndet tillika med hiitills orepresenterade klasser uppställt 25 landstingsmän af 44, oaktadt de personer, som gjort sig kända genom sin verksamhet på riksdagarne naturligtvis voro i första rummet kandidater, innebär en temligen klar antydan, att en betydlig, ja öfvervägande fond af sakkunskap, duglighet och allmänt förtroende finnes hos de klasser, för hvilka borgareståndet lörjat öppna sina portar, men hrilkas flertal ännu icke är i tillfälle att komma representationen till gagna — ett KE UR