a Lemnade dock qvar sin harpa a Och de höga runosånger 7 Till en evig fröjd för Finland. il Hr Sjöstrand har, såsom vi redan antydt, ,j för sin framställaing valt det ögonblick ur , j den gyllene tiden, då Wäinömöimen första . I gången rörer sin harpa och dermed bäaför allt lefvande. Midten af den stora och flgurrika frisen -lintages af den finska mythens trilogi, de -Itreone bröder, som utgöra hufvudhjeltarne i Kalevala, och hvilka på samma gång de framstå såsom nationalkämpar, tillika äro — -lisynnerhet Wäinömöinen — utrustade med öfvernaturlig makt och åtskilliga gudomliga attributer. Medelpunkten för det hela bildas at Wäinöminen, som, sittande på I strandklippan och med svanor simmande vid sina fötter, med hög inspiration i blick och : hållning spelar på sia hurpa. Det är i hög I grad betecknande för finnarnes mera kon templativa och inåtvända, än handlingskraftiga skaplynne, för deras urgamla tillit till magien och till sången, till det andligas ötvervägande makt och underbara ingripande på alla håll, att det hos dem icke såsom 038 våra förfäder är krigets väldige gud, Jutan sångens gamle vörduadsväckande fa I der, som intager den främsta platsen bland I gudar och heroer och att han utför gudasagans storverk icke genom handens kraft och svärdets skärpa, utan genom starka ord, genom mäktiga sångrunor. Han ären gammeal gubbe, ädel och högsinnad och så vis, att han med sitt kantele beherrskar hela Joaturen och kan böja allt efter sin vilja, med undantag af qvinnobjertat. På högra sidan om Wäinömödinen se vi Jhans broder smedent Ilmarinen, en repreI sentant af nationens tekniska förmåga, Finlands Vulkan, men ingen krympling, utan en väldig, harmoniskt utbildad kämpagestalt. IPå venstra sidan står den tredje brodern Lemmivkäinen, som i Kalevala oftast har epitetet den muntre4, och som är tapper, oförvägen, öfvermodig, glad och lättsinnig, en representant af det unga hjeltemodet, sådant som den finska anden tänkte sig det, af finskt vikingalynne. På båda sidor om denna grupp, som sålunda representerar den finska nationelanden i dess hufvudriktninger, finna vi framställningar af det finska folket, som kommer för att lyssna på Wäinömöinens sång. Det är en lång serie af figurer, åt hvilken konstnären ypperligt törsvått att ge nödig omvexlipg. Vi se der alla åldrar och de sär-1 skilda forntida hufvudyrkena representerade. Den åldrige gubben stapplar fram vid sin! staf, jungfrur och ynglingar följa villigt den underbara sångens kallelse, mödrar lede fram sina små barn, och haifvuxna barn draga på konstlösa fordon fram de syskon som ej kunna gå. Jägarne komma med båge och spjut, en med björaens nyss afdragna hud kastad öfver sin skuldra, en annan bärande en skjuten hare, herden med sin staf, jordbrukaren med sina hästar, och mellan menniskogrupperna tränga sig här och der husdjuren lyssnande fram; på högra sidan ser man äfven en segelfarkost komma med en åldrig man vid styret och för öfrigt en qvinna med tvenne gossar, af hvilka den ena hoppar ur båten upp på strand; fiskar ses komma upp till vattenbrynet och sjöfoglarne flyga i sträckande fart fram åt det håll, hvarifrån harpans toner ijuda. Härefter följa å ömse sidor representanter af hemlighetsfulla naturmakter, ett återgifvande i bilder af den naturbeskrifning, som Kalevala, på det af oss förut citerade stället stegrar till en så hög grad af lif och verklighet. På högra sidan (bortom segelfarkoeten) se vi ena särdeles vacker grupp, hvars medelpunkt bildas af Ahto, vattnets garom, omgifven at sin gemäl, Weliamo, öljornas sköna drottning, som kammar sina långa lockar med den gyllne kammen, men tappar den af undran, när hon hörer strängaspelet, och bakom dem ett par hafsjungfrur. Längst till venster deremot finner man ett lummigt trädparti, urskogen, och sitiande der med spiran i hand, Tapio, skogens mäktige herrskare och bakom honom hans gemäl Miellikki, den thulda skogsvärdmnanX, säsom hon beter i runan, samt sonen Nyyrikki och dottern Tuulikki, af hvars skönhet til och med Wäinömöinen blef intagen. Bakom den framlutfar en björn, som stigit ur idet för stt lyssna till det ljufva spelet. Figurerna på basreliefen uppgå till icke mindre än 51, oberäknadt alla de talrika djurligurerna. Vi ha uppehållit oss något längre vid detta konstverk, emedan vi ansett detta nödvändigt, för att bidraga dertill att den större allmänheten skulle kunna förstå kompositionen och inse, alt densamma äri hög grad intressant och betydelserik. Vi föreställa oss, att om man i Helsingfors ånyo bygger en teater och vill ha en passande symbonsk dekoration för densamma, man näppeligen torde kunna få någon bättre än denna komposition. Måhända skulle den dock vara ännn mera talande och uttrycksfull, om den an bringades. på det palats, som man en gång skall uppföra åt Finska Litteraturföreningen, då den vinner officielt erkännande och fullt betryggad verksamhet såsom en nationel finsk vitterhete-, historieoch antiqvitetsakademi. Hr A. L. Contiler har exponerat en Erigone, staty i marmor (n:r 48). Vid namnet Erigone kommer man naturligtvis i främste rummet stt sänka på Orestes syster, som han ville döda jemte modren Klytemnestra men som Artemis räddade och gjorde till sin prestinna, och hvilken enligt en annan sägen dödade sig sjelf, då Orestes blef trikänd i fråga om modermordet. Men den allra flyktigaste bliek på den ungdomligt yppiga, lifsglada gestalt konstnären här fram ! ällt, är tillräcklig, för att visa oss, atthan icke kunnat afse denna tragiska Engone, ; utan en helt anvan. Det finnes också en m BENTE SIEM DTS TEST ITS PATRNAGR INT Tbr BRE NN Ae NEN EA er-r—-— az, ON Mr RA Dm mA os MA -—D Arm mr hn dd NA rr aA a