skin!ighet, som det är förbehållet att lemna passände stoff åt dem plastiskå konsten, tån att sådant äfven står att fiona i de nordiska fötkens nationaldikter. till och med i de mystiska och vemodiga finska sånger, som äro så himmelsvidt skilda från ton, anda och verldsåskådning i det glada Hellas. I ett föregående arbete, som vi haft till fälle att se, men som icke här finnes exponeradt, har hr Sjöstrand framställt representanten af det tragiska elementet i Kalevala, Kullervo, honom som naturen hade danat till bjelte, men som ödet gjorde till träl, och hvilken man har kallat den finska diktens Oedipus — en jemförelse som naltar mycket svårt, liksom så många an dra dyhka. Hr Sjöstrand bar framställt honom i det ögonblick, då han, blott tre dagar gammal, sliter sin lindas bojor? och sprioger ur vaggan. Denna staty, som hr Sjöstrand redan 1858 uti Munchen fullbordade i gips, lärer han komma att för fiask räkning utföra i marmor. I den stora basreliefen Wäinömöinens sång har hr Sjöstrand åter gifvit en omfattande dild af den finska myten, af fornlifvet och verldsåskådningen, sådana de framträda i Kalevala. Motivet är hemtadt från den episod uti 22:dra runan) af Kalevala (Castrenska ötfversättningen), der diktens främste hjelie Wäinömöinen — som i uppfattninen oupphörligt sväfvar på gränsen metlan att vara en mäktig gudomlighet och en na tionalheros — af fiskben förfärdigat sitt kantele (ännu från urminnes tid fortlefvande fioskt strängaspelsinstrument) och börjar spela. derpå till all. verldens, till hela naturens undran och fröjd. Det är en bild af den finska gyllne åldern; ty äfven i de äldsta finska traditioner lefver, liksom hos så många andra folkslag, en föreställning om ett förgånget rikare lif, ett tidehvarf af högre och renare sällhet. Denna sällhet synes för finska folset ha varit symboliserad uti Wäinömöinens första harpa, med hvilken den ock sedermera nedsjönk i djupet. Då Wäinömöinen iått färdig det af en underbar gäddas ben förfärdigade Kantelet, skickade han det omkring öfverallt både i hemlandet och i Puhjola, det fiendtliga nordanlandet; men ingen kunde spela derpå. Då sätter sig sluttigen gamle trygge Wäinöminen4, Sätter sig på glädjestenen På en klippa invid stranden Ned på silfverrika backen, fattar sitt kantela och griper mäktigt i dess strängar, och allt hvad lif och anda hafver gripes af dessa toner och lyssnar till hans sång: g Ej fanns något djur i skogen Springande på fyra fötter EJ en varelse i luften Som nu icke kom att höra, Undra öfver ljufva spelet. Vargen sjelf i kärret vaknar, Björnen stiger upp från heden, Ur sitt ide utaf tallar Ur sin kula utaf granar. Hoppar hastigt uppå gärdet Kryper derifrån tul ledet, Gärdet faller kull på klippan, Ledet rullar ned i lunden, Björnen hoppar upp i granen, Skyndsamt sig i tallen svänger, Medan fadern glädje skapar, Wäinömdinen spelet sköter. Dunkelskäggig skogens gubbe, Frejdad konung öfver djuren, Och den hela Tapioskaran Gingo att på spelet höra. Afven sjellva skogsvärdinnan, Tapiolas trägna qvinna Klädde sig i blåa strumpor, 23) Snörde röda band om skorna, Steg så upp i björkens knyla, Hvilade i alens krökning, För att harpans toner höra, Och på strängaspelet lyssna. Det fanns intet lefvande i skogen och uften, ingen bland otaliga foglars skara, som icke med snabbhet kom, för att höra :u eå herrlig tonkonst; alla vattnets åbor kommo simmande mot siranden, ja solen och månen gch alla gudomligheter på land och i T drogos at sångens trollmakt omring Wäinöminen. Och det fanns ingen jelte så modig, ingen man så fast i sinnet, om icke af detta spel rördes till tårar; la, unga och gamla brista i gråt och den Udrige sångareus egna tårar strömma i loder, Till det blåa hafvets stränder Och från blåa hafvets stränder Ned inunder klara vattnet Ofvanpå det svarta gruset. Der de frodades förträffligt, Bildades till ädelstenar, För att kungasmycken blifva, Höga männer evigt fröjda. På härfärden till Pohjola gick detta kanele förloradt i en storm på hafvet och efter len lyckliga återkomsten från detta tåz med jess måvga älventyr tänkte Wäinömöinen sitt sinne, huru Jljuft det skulle vara att locka glädje ur toner?; men bans kantele ar för evigt försvunnet i hafsdjupet och an sökte det förgäfves. Han gjorde sig då 0 annan, mindre underbar, mera jordisk antele; han högg kupan dertill af en sucande björk; stränxarne fick han af en skyldig svärmande flickas hårlock. Och ter klingade, ehuru icke med den första oderbara kraften, det finska folkets har a och sången ljöd öfver landet från bygd Il bygd och väckte ånyo lif och glädje. Jet var om detta nya kantele som det heter slutet af Kalevola, att då gamle Wiäinönöjven vek undan för en ny tid och segade bort till högre rymdert, hen ) I den nya betydligt tillökta upplagan, som endast är oss bekant genom Schiefners tyska öfversättning, återfinnes denna episod i den 41:sta runan. 9?) Det är en rätt rolig tillfällighet, att häri den ången blåa strumpor anföras I