BILDANDE KONST. Konstaakdemions oxpositlon. TI. Innehåll: Ytterligare om skulpturen å expositionen. — Sjöstrand: Wäinömöinens sångt, — Den finska mythens ochhjeltesagans användbarhet för den bildande konsten. — Cantzler: Erigone. — Börjeson och 8 dermar: Ariadne på Naxos. — Kjellberg: Den sårade fadren och Gossar, som hoppa bock. — Mesch; STjäderlek och jagande mårdar4, — Lea Ahlborn: modeller i vax till medaljer. Det är icke ofta man bland de plastiska konstverken å nutidens expositioner finner några, som i ordets fulla mening kunna sägas vara originella; en stor del af dem utöra till ämne och motiver, ofta äfven till Ormen, reproduktioner efter antiken. I afseende på hr Sjöstränds stora basrelief Wäihemöinens sång torde min emellertid med fullt skäl kunna säga, att den både till ämne och utförande är oziginel och, då den utgör ett talangfullt försök stt bana vägen på ett alldeles nytt område, i hög grad är förtjent af uppmärksamhet. Låge det någon sanning deri, att den fornskandinaviska mythens gestalter äro alltför groteska, dunkla och plastiskt obestämda, för att kunna bli föremål för den bildande konsten och svecielt för plastiken, så skulle följdriktigt detta påstående i önnu högre grad gälla om hufvudgestalterna i den fioska mythen och hjeltesagan. Det välbekanta Geijerska omdömet i förstnämnda hänseende, framstäldt för ett halft århundrade sedan, har sedan dess blifvit vederlagdt på det enda sätt, som kan erkännas såsom tillfredsställande, nemligen derigenom att snillrika konstnärer uppträdt och i handling uttalat detta lappri med systemerna!, som Geijer sjelf en gårg, då han fann de gamla teoriernas stuga för trång, med så mycken entusiasm utropade. På samma sätt börjar det efterhand visa sig att äfven de egendowmliga gestalterna från det, till sitt ursprung os8 eå aflägsna, men oss dock så nära om bjertat liggande finska folkets forntid, kunna vinna fast fot på den bildande konstens om råde och derigenom bringa den allmänna konstutvecklingen en ny biflod af origineli stoff och nya friska motiver, liksom redan den nationella finska poesien bhfvit en intressent och glädjande företeelse för den poetiska verldslitteraturen. Inom måleriet har redan sedan flera år tillbaka hr R. W. Ekman i Åbo, sjelf lärjunge af svensken Sandberg, som jewte ogelberg först uppträdde för en nordisk konstriktning, med stor ramgäng sökt tillgo dogöra episoder ur Kalevala. Hr Sjöstrand är deremot, så vidt vi veta, den förste s--m sökt plastiskt utveckla bufvudfigurerna i den finska fornsången. Så vida man icke skulle räkna en trädgårdsstaty, framställande Wiäipämöinen, hvilken dansken Borup för ett el Jer annat ärtionde sedan utförde åt dåvarande ryska ministern i Köpenhamn baron Nicolai, och hvilken finnes uppställd i parken vid dennes utomordentligt vackra egendom Monrepos, utanför Wiborg, har hr Sjöstrand ingen föregångare på detta fält, och han har derföre måst utan ledning af förarbeten och endast efter intrycket af sjelfva de poetiska urkunderna gripa verket an. Det tillkommer icke oss att afgöra, huruvida hr Sjöstrand förmått träffa sjeltva djuBa och kärnan i dessa fornsånger, huruvida ans framställningar bära en genuin prägel: vi öfverlemna detta åt våra fioska vänner att bedöma, åt de flera utmärkta estetici Finleud eger, hvilka med öppet sinne för konsten och med omfattande kännedom om dess yppersta alster i alla tider och länder förena ett djupt och mångsidigt studium af och reflekterande öfver den finska folkstammens gamla pationella poesi. För vår del nöja vi oss med att uttala det omdömet, att hr Sjöstrands försök äro lyckade ur allmän artistisk synpunkt och hvar som helst skulle tillvinna sig uppmärksamhet hos konstens vänner, samt att de innebära ett nytt bevis derpå, att det är icke ensamt den helleniska dikten. med dess kristallklara genom