strängningen i skolorna kommer helt enkelt deraf att man börjar i galen ända, och instämde Tärvidlag talaren tullkomligt med grefve Sparre i hvad denne yttrat om läsandet af de många rammatikorna. Det vore väl bättre att lära sig något grundligt än allt ytligt. Hvad beträffar den öfverklagade latinskrifningen kunde talaren icke inse huru man verkligen kan lära sig ett språk utan att skrifva detsamma. I atseende på nya tlementarskolan var han af samma åsigt som hr Lagergren. Slutligen hade talaren äfven som universitetslärare funnit sin öfvertygelse bekräftad, i det att de studenter, hvilka läst latin, innehaft den grundligare bildningen. Detta språk erfordrades ju äfven för att kunna komma fiam i samhället uti de flesta riktningar. An höll om afslag. Gretve F. v. Rosen, som åter fick ordet, replikerade i afseende på hufvudfrågan de föregående talarne. men medgaf sanningen af hvad refve Hamilton sagt om latinskrifningen. Att vilja lära ett språk utan dess skrifvande vore detsamrna som att läsa geografi utan karta och botanik utan växter Hr v. Klingenstjerna anmärkte att, så länge elementarläroverket är deladt på tvenne bildningslinier, kan icke latinet förskjutas till universitetet, såsom man från motsidan hört befatas, Den enda svårigheten vore att bestämma tidpunkten, när dessa linier skola åtskiljas. Förslaget vore fördelaktigt för begge linierna, och grundligheten på begge skulle ökas genom latinets undanskjutande. Talaren, som i förbigående förkla:ade att han ansåg tyskan med dess utbildade formlära vara för oss det mest pasnde begynneisespråket, röstade således för biall. Grefve C. G. Mörner delade icke den afgudadyrkan, som många egnade latintt; dess praktiska nytta vore alltför ringa, aw det icke skulle kunna undanskjutas till en mera utvecklad ålder. Talaren framhöll derefter hvilken ensidig riktning det tidiga latinstudiet förorsakar och citerade stycken ur e:t anförande af en numera afliden ståndsledamot (exp. sekr. G. Cederschiöld) vid 1856—57 års riksdag, hvaraf vi äfven här Ordagrannt meddela följande: Denna metod att fördjupa sig i forntiden, innan man gjort sig hemmastadd med nutidens förhållanden, har frambragt ett fenomen. som var alldeles okändt för de gamla Greker och Romare, och hvilket är helt och hållet den moderna tidens tillhörighet. En ypperlig typ för satiren och skämtet har länge varit en förläst magister eller en s8. k. skolfux. Hvad är det som hos denne typ så häftigt verkar på skrattmusklerna? Icke kan lärdomen vara löjlig? Den omständigheten, att man känner allting bättre än al!a anåra, kan omöjligen förorsaka löje. Orsaken måste vara någon annan; och, om man närmare betraktar saken, skall man finna att det icke är rdomen, utan okunnigheten, som utgör det komiska elementet. Kontrasten mellan det höj visa utseendet, som bär tydliga spår om nattval och stora ansträngningar för inhemtande af kunskaper — kontrasten mellan detta utseende och okunnigheten om allt som för en menniska är nödvändigt att känna — ärotvifvelaktigt det, som väcker löjet. Om en dylik person säger en at våra skalder: De gamla grekers skor han känner, Men sina jemnt han bakfram spänner. — — Har icke skolan utdömt tvenne ynglingar, som sedermeta biefvo Sverges, ja hela Ferldens mest utmärkta vetenskapsmän, och hvilkas namn ständigt komma att utgöra Sverges förnämsta prydnader? — — — Jag torde icke behöfva nämna det jag här åsyftat Linne och Berzelius, hvilka begge kasserades i skolan, derföre att de i sin barndom icke kunde lära sig latin. Hade skolan der fått sin vilja fram, skule dessa vetenskapens heroer blifvit förvisade till lästen Taiaren kunde ej annat än på det lifligaste yrka biall till punkten. är v. Koorrivg bemötte hr Klingenstjerna, maeppde det just vara fördelningen af lärover ket i två alika linier som förorsakar den största olägenheten. I Norrland t. ex. lemna ganska många skolan vid 15 år; antoges förslaget skulle dessa således icke få tillfälle att lära latin, hvilket innebure en orättvisa. Talaren citerade slutligen det bekanta yttrandet: blefve min son ck platslagare, skulle han dock läsa latin. Grefve Sparre fick ånyo ordet och anmärkte bland apnat atti Danmark hade kultusministern förordat återgång till den gamla ordningen. Det vore icke latinet som gör skolfaxen; vill man göra sig löjlig på dem, träffas de nog också inom andra ämnen. Diskussionen förklarades härmed afslutad. Vi hafva förut refererat att genom votering, som begärdes af hr v. Koch, punkten afslogs med 43 röster mot 15. I en föijande punkt tillstyrker utskottet att den för ndriog af läseordningen och den inkränkning af deri anvisade pensa må vidtagas till torekommande af öfoeransträngnin hos JUngaFRe, må synas af behofvet påkallade, äfvensom meadelas lämpliga frreskritter i enahanda syfte, rörande förminskning i hemarbetenas vidd, användandet af ett enklare och med elenen tarläroverkets uppgift mera öfverensstämmande behandiingssätt af särskilda ämnen samt ett noggrannt iakttagande vid undervisningen af det inge sammanhanget emellan med hvaranra närbeslägtade ämnen. Hr Hass höll ett längre föredrag, hvari han först anmärkte att uppgifterna hos män af facket om orsaken till den i skolorna tilltagande sjuklighet vore ganska olika. Man har sagt att sanemis; eller såsom talaren mindre lärdt ville Pbeniimna det bleksot, uppkommer af öfveransträngpingar. Det torde likväl först böra utredas om deppa sjukdom icke mera finnes utom än inom skolan, Pen ahållande förmiddagsläsningen är mycket skadligare än om timmar ne, såsom under talarens skoltid, vore delade både före och eftermiddagen. Det kan således finnas många andra orsaker till sjukligheten än öfveransträngningen och det vore skäl att på de stälJen, der en sådan sjuklighet företrädesvis visar sig, få en utredning af orsakerna. Talaren framställde derför propositiort att, med afslag på punkten; K. M:t måtte uppmanas att med biträde af sundhetskolleginm låta utreda i hvad mån undervisningssättet kunde hafva menlig inverkan på lärjungarnes helsa. Grefve F. v. Rosen förmodade att genom afskaffandet af studentexamen äfven den egentliga anledningen till öfveransträngningen blifvit borttagen. Der den finnes härleder den sig från ovist nit hos läraren och friheten att antaga hvilken lärobok som helst, genom förnyade upplagor ständigt tillväxande i omfång. Hade ingenling emot det af hr Huss framställda förslag, men ansåg en återremiss lämpligast. Frih R. Cederström ansåg hr Huss förslag ligga inbegripet 2 utskottets hemställan. Yrkade bifall Hr v. Koch hade, ehuru ej vetenskapsman, likväl någon erfarenhet i ämnet, sedan den tid han var sysselsatt med förberedande arbeten för misrande af cellsystemet 1 fängelserna. Han fann då att i Frankrike statistiska beräkningar visat det instängning och brist på luft verkade skad ligast på qvinnan och ynglingen i utvecklings perioden samt qvinnan i hatvande tillstånd. Lika! med he Ouss ansåg han den oatfbrutna förmidi