blifva; sednare har han alltför mycket frångått denna riktning samt för teckningens korrekthet måhända åsidosatt paletten. Detta röjer ock hans Venus kanske för mycket. Det hela är hället i en alltför hvit, nästan fadd ton. Derigenom har taflan, till stor skada för den poetiska effekten, fått i sin ton något kallt, som kommer en att tänka på en Venus uppstigen snarare urIshafvets vågor än ur de ljumma böljor, som leka mellan Archipelagens öar. Det är icke verkligt blod som rinner i hennes ådror, det är frapperad champagne. Men i alla fall, man stannar icke kall framför Cabanels Venus. Hon är ett mästerstycke, till hvilket man får söka efter en motsvarighet. De mest framstående representanter för det franska gerremåleriet, äro på den närvarande utställningen obestridligen Gerome och Comte. Gerome förenar med en stor talang en mångsidig bildning, som tillåter honom att uppträda med ämnen från många områden. I mer än en tefla har han genom sitt minutiösa och eleganta utförande försonat publiken med de slippriga ämnen han framställt, och på sista utställningen var det ej minst damerna som samlade sig omkring hans Phryne inför domrarne och Sokrates träffar Alcibiades hos Aspasia. Denna gång har ban icke hemtat sina ämnen från den klassiska forntiden. Två af de trenne taflor han utställt förflytta oss till orienten och den tredje till Ludvig XIV:s hof. Den sistnämnda framställer nemligen den så popuiäre franska diktaren Moliere på frukost hos Ludvg XIV, och scenen är fixerad i det ögonblick, då konungen vänder sig till sin omgifning och säger: Ni sen här som min gäst Moliere, hvars umgärge mina officerare finna under sin värdighet. At de många, som vehandlat detta bekanta ämne, torde Ge rome vara den som lyckats bäst, äfven om, såsom det förefaller mig, han ej skulle besitta fullt upp de egenskaper, som fordras för att framställa etiketten vid Ludvigs pompösa hof. Somligas förundran, andras af undsjuka och harm öfver den gunst och nedlåtenhet som konungen visar en simpel komediant äro väl äåtergifna i de olika personernas ansigtsuttryck och allt i dess minsta detaljer väl utfördt. Gerome hari denna tafla utvecklat mera elegans, än i dem jag förut sett af bonom, och framstår mera än vanligt som kolorist genom de praktfulla och lysande kostymerna. Underlägsen denna tafla synes mig hans turkiske slagtaret, hvilken, utarbetad med en fulländnipg som trotsar granskning med loupen, dock alltför mycket saknar lif. Det far niente, hvari slagtaren med pipan i hand försjunkit, har delat med sig en viss däsighet åt hela scenen. Deremot är jag böjd att sätta i första rummet hans XfångenX, en tafla som gevom den ppetiska uppfattningen och naturtroheten är i hög grad ansiående. Scenen är förlagd till Orienten. På en stund af dygnet, då nattens skuggor och dagens matta strålar kämpa med hvarandra. glider, framdrifven af tvenne roddare, en båt fram öfver Bosphoren. Man ser i densam ma bland andra äfven en förbrytare, fängslad till händer och fötter. Såväl dennes som roddarnes och de öfriga personernas fysionomier utmärka sig genom en sällsynt individualitet. Vattnet, med sin öfverraskande klarhet och genomskinlighet, luften, stämvingen i det hela, koriligen allt är för wöffligt och vittnar om den höga plats denne konstnär intager. Vid sidan om honom har otvifvelaktigt Comle fin plats. En lärjunge af Robert Fleury ar han Jiksom denne kolorist. Comte har, vid framställvingen af en mängd historiska genrebilder från 16:de århundradet, företrädesvis följt den historiska romanen, i hvilket afseende han således tagit en annan väg än Tissat, hvilken, i likhet med fen pekante Henrik Leys i Antwerpen, vid behandlingen af sina ämnen hufvudsakligen rädfrågat taflor från medeltiden samt de källor, som den kyrkliga kulten haft att erbjuda. Tissat och iramtör allt Leys hafva för öfrigt så djupt satt sig ini dep epok, från hvilken de hemtat sina ämnen, alt man t. ex om Leys sagt, det han målat medeltidsdrägten sä troget sopa om han aldrig hade sett ett modernt klädesplagg. Tissats teflor på den närvarande expositionen synes mig emellertid ej jemförliga med Comtes. Hans förnämsta är den förlorade sö hemkomstX, hvari allt synes vera anlagdi på at: med så stor noggrannhet som möjligt kopiera 15:de århundradets drägter, i hvilka ban klädt sina figurer. För denna kopiering har ämnets ideella sida fått stå tillbaka något för mycket. Det poetiska eiementet har trädt tillbaka för prosan, Barr Comte her deremot, just till följd a ast han, såsom nyss nämndes, beträdt en anrian bildningsväg, på hvilken han sett sina ämnep mera från den romantiska sidan, också inlaggt mycket mera poesi och idealitet i sina taflor. De som han denna gång exponerat äro: CharlesQuint ed lå GUuglegee d Estempes; Recreation de Louts XI samt tSejgne Joan (1390)4. Den rang, som Comle innehar inom den historiska genren, fosdrar att hvar och ep sf dessa särskildt med några ord omnämnes. —--—-——-—-— DDnOYOA——ZAZK— — —— — — — — — ——— mee rn Den första framställer en b.kant ecen ur Carl V:s lif. När denne kejsare under sitt vistande i Foptaineblesnu hade af hertiginnan d Estempes blitvit inbjuden till en fest, lät han vid något tillfälle skenbarligen garsigtigt en dyrbar ring falla af sitt finger. Hertginnan upptog den för attåterställa den till kejsaren; men denne, som dels ej rann sig alltför säker vid brodren Frans hof, dels bade pplitiske beräkningar, för hvilka det ingick i hans plan ali vippa hertigiapan, svarade med galanteri, att ri gen fal lit i alitför eköna händer att af ho2om kunna återtagas. I Comte har behandlat detta ämne med myc Hö ken styrka i bäde komposition och kolorit. Personerna äro naturligt och väl gruppe: rade; de praktfulla köstymerna mästerligt ptförda, och lyxen och glansen vid Fransl I:s hof framställda i en liflig dager. Mera karakteristiskt och måhända ännu bättre utförd är den andra i ordningen ef ofvannämnde taflor, en obestridligen origi