branden af teatern i Helsingfors ledigblifna musici, hvilka dessförinnan derstädes tjenstgjort under anförande af kapellmästaren von Schantz, som sjelf för en kortare tid lärer vara återrest till Tyskland. Hos flera af detta operasällskaps medlemmar bemärker man rätt goda röster, fastän icke i allmänhet en motsvarande förmåga att på ett fult ändamålsenligt och mera konstnärligt sält tillgodogöra sig dessa resurser. Vill man icke uppställa några strängare fordringar i sistnämnda afseende eller på en finare artistisk sångbildning, och icke räkna cå noga med de temligen ofta förekommande licenserna i hvad intonationens renhet och den rythmiska delen af sången anbelangar, hvilka understundom i de större ensemblesakerna erbälla öfver höfvan fria tyglar — vill man, som sagdt, bortse derifrån, så företer utan tvifvel denna trupp i sina prestationer rätt mycken liflighet och ruff, samt insigt i att på bästa möjliga sätt begagna sig af de sceniska effekterna, äfvensom åtskilliga af dess medlemmar inJagt obestridlig förtjenst i återgifvandet af sina roller. Hvad en verklig talang, om den också redan passerat sin kulminationsunkt och icke är allt hvad den förr varit, an åstadkomma med de värderika Sruiner, dem den bergatX, det har fru BeckWeixelbaum ådagalagt i Fidelios roll. Der var både eld och fin nyansering i hennes framställning deraf, hvilket i förening med hennes egentligen i det lägre registret önnu ganska vackra toner, vittnade ej mindre oni goda studier än om en måhända mera sällPan naturlig begåfning för konsten. Hr Zellman, som är truppens förste tenor, är utantvifvel, hvad såväl ren intonation som konstskicklighet ö!verhufvudtaget beträffar, äfven dess bästa sångare, och om, i Flore etans roll, hans embonpoint icke motsvarade de flestas föreställningssätt om en at elt mångärigt fängelselif tärd gestalt, så förtog dock värman i hans spel mycket deraf. Särdeles förtjenstfullt återgafs af hr Zellman den scen, hvari den olycklige fånpen gripes af ett till raseri gränsande beär efter frihet, och slutligen, sedan han gifvit luft deråt, tillföljd af fantasiens starka öfverretning, maktlöst neddignar. Hr Weiss, som ännu är en helt ung man, har gifvit prof på en ganska anmärkningsvärd skådespelaretalang i ett par gubbroller af temligen olika art, nemligen den gamle varmhjerlade fångvaktaren Rocco i Fideliot samt den sjelfkloke och inskränkte borgmästaren i Zaardam uti Czar och Timmerman. Hr Weiss eger derjemte en god barytonröst, sjunger vårdadt, och artikulerar hvarje ord särdeles rent och tydligt. Roccos dotter, Marcellina, har spelats at mll Conradi, som på ett tilifredsställande sätt återgifvit den mindre betydliga rollen. I Lortzings och Kreutzers operor har barytonisten hr Lehmann företrädesvis haft tillfälle ådagalögga resurserna af sin starka och klangfulla röst, som dock ännu har mycket att tillvinna sig iteknisk utbildning Hvad representationen af Fra Diavolo? beträffar, eå torde mången — utan att i öfrgt vilja anställa den ringaste jemförelse med den första uppsättningen af denna vackra och lifvande opera på den kongl. ecenen, då hufvudpartierna gåfvos af Sällström och Henriette Widerberg — blifvit något öfverraskad af att i de första akterpe se Fra Diavolo uppträda i svart frack och byxor af samma färg samt ännu mera af aft höra honom i denna drägt föredraga ev känslosam tysk romans, som är lika främmande för Fra Diavolos skaplynne som den är väotsatt hela operans musikaliska art, i stället för att. invecklad i sin dunkla kappa, balft skalkaktigt sjunga den i sydländsk färgton hållza melodiskt smekande roman sen om Dorinna ung och foger?. Hr Zellmans i och för sig sjelf förtjenstfulla föredrag af Abts rätt vackra romans förminskar ingalunda anomalien af att här inlägga den. Hvad som deremot icke öfverraskade var, att i den stora arian i tredje akten finna Fra Diavolo, i stället för att på ett lätt, elegant och ironiskt sätt gyckla öfver de skönas frukten och ångest, framställa en osmaklig och karrikerad härmning deraf, då vi för oågra år sedan hos Tysklonde förste tenor iakitogo samma manår af en grofkornig komik, hvilket tyder på något traditionelt i den vägen hos de tyska sångarne, rom vi önska och hoppas icke måtte vinna insteg och efterföljd hos oss. Elit flertal af det för någon tid sedan tillämnade LIcke battaftagningssällskapet? synes vid desea represeniationer hafva stämt möte i salongen, hvarigenom det icke hafver sig så lätt att kunna se, hvad på scenen föregår. Om battaftagning mera allmänt iakttoges, skulle det u:an tvifvel lända till samtliga åskådares ömsesidiga belåtenhet. —