tämd silra, utan yttrade att 1 allmänhet antaet borde för ingen del få vara större än läraren beqvämt kan sköta. Hr Carlcn yrkade aflag och ansåg intet stadgande i detta hänsende vara af nöden. Punkten bifölls med 28 a mot 5 nej, som röstade för siffran 20. Derefter förekom den vigtiga frågan om latinäsningen och latinets plats i skolan, i hvilket ufseende, som bekant är, utskottet föreslagit detammas framflyttning till 5:te klassen. Under den med anledning häraf uppkomna diskussionen kämpade de olika åsigterna en ganska rd kamp med hvarandra och latinet saknade icke sina varma försvarare. Bland dem framstodo särdeles hrr Alander, Lallerstedt och Berggren och till dem slöto sig förmedelst några kortare yttranden hrr Ekholm, Ekrot och Carn. För utskottets åsigt talade åter hrr Somrelius, Hierta, Dahm, Rydin, Widell och Blanche. Diskussionen öppnades af hr Sommelius, som i ett längre föredrag sökte bevisa det olämpliga i det tidiga studiet af detta språk, och hurusom det stora flertalets andliga intresen, deras som redan i fjerde klassen sluta skolsången, blifva alltför litet tillgodosedda härigeom. De få lära sig de första elementerna af tt språk, hvaraf de, äfven om de kände detmma fullständigt, skulle ha föga eller ingen nytta i det praktiska lifvets yrken, och de uppaga med dessa ofruktbara studier en dyrbar id (mågra och 20 timmar i veckan), som kunde yttigare användas. Användes t. ex. i stället lenna tid på studiet af naturkunskaperna, nan då tro att icke den blifvande handt en, handlanden o. s. v. skulle blifva t nm erför? Inhemtandet af elementerna häri skulle unna förmå honom till sjelfstudium efter sluad skolgång, men ingen lärer väl på allvar unna tro att inpluggandet af de första grunlerna utaf en vetenskap, som aldrig träder horom till mötes i det praktiska lifvet, kan locka iwonom till några försök på egen hand. -— Man ade sagt att åtminstone för kommande språktudier lade latinet en grund som man ej kunde indvara. Talaren var ej af denna åsigt. Taaren vore öfvertygad att för barnens unga, outvecklade förstånd var det långt bättre att börja ned svenskan sjelf. Detta språk förstods af barnet, man hade således der ett redan färdigt nateriel, med hvilket man under gossens ögon å småningom kunde uppföra satsbyggnaden. Och hvad man begriper det lär man sig också. För öfrigt ville talaren för ingen del gå in på len åsigt att de moderna språken såsom utgångsounkt för språkstudierna vore sämre än lätinet. Pvärtom, de moderna språken kasta bort den nga rustning, som utmärker de gamla. De a opd för sina begrepp, vi förstå i blinken wilken tanke som genöm dem söker sitt utryck, då de gamla åter ännu efter sekler kunna örmedelst en enda casusböjning undangömma meningen i den långa perioden eller göra den lertydig och låta generationer af lärde derpå tan bestämdt resultat öfva sin skarpsinnighet. Palaren citerade slutligen ett stycke ur ett tal ve Tegner, denne sä högt bildade klassiske förattare, i hvilken han entusiastiskt prisar natur. vetenskaperna och deras stora betydelsn för den ;uropeiska pivilisationen. — Sedån hr Sommeius slutat pppträd: e efter hvarandra hrr Alanler, Lallerstedt och Berggren till r för la; instudiet i allmänhet samt för en tidig början af detta studium. Som utrymmet förbjuder oss att anföra dessa yttranden I sin helhet, af hvilka onekligen t. ex. hr Lallerstedts var mycket anslående, tillåta vi oss att här nedan på ett ställe sammanfatta det hufvpdsakligaste af fvannämnde talares anföranden. Man lade örst och sist vigt på latinets stora betydelse som bildningsmedel. Det vore skilnad att läsa ett språk endast för att i handel och vandel unna använda det ochi att studera detsamma såsom en vetenskap, och dertill en vetenskap som förvarade nyckeln till flera anpIra. Språket är, för att tala med en stor örfattare, tankens kristallisering, just derföre vore också språstudiet så vigtigt och särdeles tudiet af det spräk, som renast och kristallkiaast förmår återgifva tankarne och som genpm in starkt utpreglade logik är bäst passande att yrdna och reda barnets outvecklade begieppsörmåga. Och ingen hade väl ännu kunnat på allvar förneka detsamma dess rikedom på forner, dess eger skap af att vara moder till de fle.ta noderna språk, ingen kunnat fråntaga detsamna dess heder af att utgöra grundlaget för hela len moderna bildningen. Skulle det nu upp wöra att vara detsamma? Eller trodde man verkligen att detta språk skulle med samma ramgäng studeras hädanefter, då endast sex år sf skoltiden blifva anslagne derför, än då denna, nart sagdt uteslutande, tillhörde detsamma. irdomens, den klasgiska bildningens leder ös ss skola glesna, Och bildningen i allmänwet, skulle den ej taga skada deraf? Helt visst. ngen kunde på allvar förneka att han dragit ua äfven af det lilla latin han möjligen blott rån skolan tagit ut med sig i lifvet. Vi träffa oupphörligen så väl i de praktiska yrkena som naturvetenskapernas verld på ord och benäm vingar, Perm från latinet, ech vi draga nytta Mt vår latickunskap, utan att sjelfve veta der om. Fråga vore ej så mycket om att kunna, om att hafra kunnat latin. Talarnes öfvertyselse vore emellertid att en reaktion skall inja gepom att låte latinet på detta vis rycka am; sådant hade Ilindgi andra länder, och täkert skulle de, som påyrkat denna framflytt ing, en gang vil tvungna att skilia sig från de oundsförvandter, genom hvilka nu i utskottet egren vuagits, nermligen de som alls icke Y Ha öra talad om någop latinläsning fört up vid aniversitetet. Såge man fill förhällandena i än: Ira länder, öfverallt börjar latinläshbingen tidigt. Och må man ej kalla latinets försvarare för afgudadyrkare; med samma skäl, yttrade hr Lallerstedt, kunde man då kalla motståndarne för bildstormare; de måtte bara se till att de ei, på samma gang de kasta utalgudabilden genom fönstret, äfven-bortkasta konstverket. För öfrigt anfördes hurusom våra mest bildade män, lere äf våra konungar, Englands statsmän o. 3. v. gkattade latimej högt och tidigt börjat studiet af delsammas hvårjemte man anförde att detta ständiga experimenterande, dessa tidt och ofta nträffande förändringar i skolstadgan vore skadig för ungdomen och undervisningen, och kanske äfven orsaken till den så mycket öfverkläsade öfverahsttängningeniskolörha snarare vore ut söka deri är i latinläsningeh. Och slutade de flesta af talårne med att framhålla latinets vigt ur pedagogisk syripunkt. : St Jifter dessa talare uppträdde hrr Hjerta, Dahm samt än en gång hr Sommelius med ganska utförliga föredrag, hvari ofyan uttalade satser benättes, Talet om latinets företräde såsom bildningsmedel vore, genom hvad hr Sommelins redaj förut yrkat, Vederlaggt; men iman belöfde gentligen alls icke ingå på något räsonnemang häröfver; det vore ju alldetes icke fråga om att borttaga latinet ur skolundervisningen, det vore endast fråga om att framflytta det, av äta detsamma lerna plats för studier åt mera direkt, uf mera pråktisk nytta, särdeles för dem som ej ega tillfälle att mer än några få år besöka skolan Pe vore fråga om att icke behöfva ställa ett baln al 8 å 10 års ålder på skiljovägen, der de reala och lärda linierna dela sig, och säga honom: Bestäm dig nu! Vore ett sådant sträf vande klandervärdi? Och emot påståendet att atinet mer än något annat är egnadt att städa förståndet och reda begreppen, kunde man ställa det, alt nafurvetenskäperda äro det ännu mera. Vägen emellan regel och :exempel är När icke lång och tröttar ej. Och hvad beträffade latinets förmåga att underlätta inlärandet af de moderna språken, så vore det dock en märklig företeelseatt skickliga latinare ofta täla de lefvande språken gaiska illa och att dessa åter taas utmärkt väl af mången som ej kan ett ord atin. Man har talat om lätinstudiet i frem