Bref från Köpenhamn. (från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 3 Juni. Så ha då grekerna fått en konung, det mordiska Athen kommit i förbindelse med det klassiska. Men det stod också hårdt att komma derbän; dagar kommo och dagar ingo, de grekiska sändebuden besågo vår illa stads märkvärdigheter en gång och två gånger, de läste och läste om igen, de kom. plimenterade konungen och utrikes ministern — intet svar fingo de, och det såg ut som om de icke heller hos oss skulle få någon konung. Prins Wilhelm gjorde inga svå. Tigheter, den unge sjökadetten var genast färdig att resa till Athen, utrusta hären och återupprätta det byzantinska kejsardömet. Hos H. M. konungen eller hos hans regering mötte icke heller några svårigheter; men konungafadern, prins Christian, af Londonprotokollets nåde arfving till Danmark, var den som till sista stunden hittede på betänkligheter och skäl till uppskof, så löjliga som t, ex. det, att man skulle tillförsäkra hans son pension, för den händelsen a.t han skulle bli bortjagad från land och rike. Det gick till och med så långt, att han vägrade på den sista afgörande statsrådssammankomsten, der diskussionen fördes så häftigt — å Orla Lehmans sida så öfver alla grönser häftigt — att konungen måste instöl!a förhandlingarne en half timme, på det att parterna skulle kunna något litet af kyla sitt heta blod. Hvad som ligger bakom prins Christians vägran, hvilken, såsom det påstås, understöddes af männen af den gamla skolen, David och Sponneck, är obestridligen legitimitetsfrågan ; han sätter ju sig här I beröring med det folk, som bortjagade komung Otto — bevare oss väll — med revoHutionsmakare och upprorsstiftare; det vore 1 likasom om han gillade detta, ifall han äte sin son bli Ottos efterträdare. Han fruktar kanske för, att en stund kunde komma, då man åberopade detta mot honom sjelf; tänk om man finge lust att afsälta honom sjelf, tänk om men gjorde det innan han blef konung! Det var ju en förfärlig tanke! Huru kan han väl tro någonting sådant om det goda, sansade danska folket? Vi prisa mans husliga dygder, vi fägna oss åt att han äter tarfliga middagar, ölsupa och lut: fisk om lördagarne, att han lär sina barn taga af sig hatten i godt sällskap och talar danska efter omständigheterna; vi fordra äcke mera, om vi också skulle önska det huru kan han väl tro, att han skulle del. konung Ottos öde? Om lördag skall deputationen framlemna täll prinsen npationalförsamlingens beslut och mottaga konung Fredriks och prins Chri;stians samtycke. Deputationen skall hemtas med kunglig pomp och ståt till Christiansborgs slott. Genom en lång rad af rum, uppfyllda af militärer från de lägsta till de högsta grader — första rummet med furirer och sergeanter, det sista med generallöjtnanter och andra högtförnäma personer — gå de till tronsslen, dit blott de tre egentliga cheferna för deputatiocen: Kanaris, Grivas och Zaimis få inträda. I tronsalen sitter konungen, omgifven af prins Christian och hans söner, prins Ferdinand samt ministrarne; midt emot majestätet sitta de tre skyddsmakternas sändebud, Frankrikes, Englands och Rysslands. Grekerna göra tre bugningar, hvarefter de ställa sig framför tronen och Kanaris uppläser nationalförsamlingens dekret på grekiska, hvarpå korung Fredrik svarar på danska. Derefter lemnar deputationen dekretet på en pergamentsrulle till prins Wilhelm. Efter denna högtidlighet begifver sig prins Wilhelm bem till sin fars ———r—et8tr— rr — SRA