hoporträtter som han denna gång utställ erinra dock kanske nog mycket om det de korativa måleriet med dess något mera på konventionella bestämningar hvilande upp. fattning. Bawiry, hvilken med samma talang mår lar manliga som qgvinliga parrätter, har i ett pörträtt af inr Giraud) både hvad färg, lif och karakter beträffar, lemnåt ett lysande prof på sina utmärkta egenskaper som porträttmålare. Draperiet behandlar han dock fiera skigzZmessigt och försmår att deråt egna en sådan omsorgsfullhet som t. ex. Winterhalter. . Jean-Hippolyte Flandrin är dock den porträttmålare, åt hvilken flertalet tyckes vilja gifva palmen för hans porträtt af kejsaren, hvilket paraderar i den officiella salongen midt emot kejsarinnans porträtt af Winterhalter. Emellertid har jag om detta hört alldeles motsägande omdömen, beträffande konstnärens uppfattning. Medan alla äro ense om en högst tillfredsställande likhet hos porträttet, men en kanske nog stor matthet i färgerna, pöstå somliga, att kejsaren fått på sig en ganska sorglig och nedslagen min, samt att han ser ut som skulle han just hafva lidit ett nederlag, vare sig inom diplomatien eller på slagfältet, hvaremot andra påstå, att ett sublimare uttryck skulle ingen konstnär kunna gifva honom, än det han här fått. Man ser, försäkra de, på hans bliek och hela ansigtsuttryck, att det är en fnan som känner sin höga mission? och är medveten om att han bär Frankrikes öde på sina skuldror. Denna sednare uppfattning påstår man framför allt tillhöra hans dagliga omgifning. För min egen del får jag uppriktigt tillstå, att jag aldrig vid betraktandet af nåot porträtt haft så svårt att finna en ob)ektif ståndpunkt för mitt: omdöme. Allt efter som jag tagit den ena eller andra af ofvånnämnde uppfattningar till utgångspunkt har jag känt mig böjd att gifva än det ena och än det andra pertiet rätt. För att nu komma ifrån detta dilemma, har jag tagit mitt eget parti och beslutat mig för att ej betrakta hufvudet som hufvudsak, uten hålla mig helt äånspråkslöst till kroppen och extremiteterna. Det blir således till dessa jag inskränker mitt omdöme. Som bekant, är kejsaren. vid gonska odt hull och har i likbet med många andra dödliga en temlien iramstäende möge. Men äfven magar unna idealiseras, och det är just hvad mr Flandrin gjort med kejsar Napoleons mage. Utan att helt och hållet beröfva kejsaren den embonpoinat som ändå ej kan bortresonneras, har Han reducerat tfylligheten till eri välmåga, som det gör en godt att se ett uttryck för äfven inom konsten. Taga vi oss vidare för att betrakta kejsar Napoleons ben, så är det i ögonen fallande att de i verkligheten ej kunna hålla jemna steg med dem på porträttet. Kejsaren har nemligen korta, ja alltför korta ben i förhållande till öfverredet. Genom permissionernas förlängning har konstnären för ögat unlanröjt denna anomali och åstadkommit merå typiska proportioner. Att mr Flandrin ej tvekat att i detta hänseende göra kejsar Napoleon till en vanlig merniska, ir något som man bör hålla honom Täkino för