OD: ee kunnen vara stolta, mina herrar ingenstädes i Europa, undantagandes i Storbritannien, tillämpas den så vidsträckt eller så frikostigt som i ert land. I hafven äfven velat visa, atten försigtighet, som skulle likna fruktan, är er motbjudande, samt att en fri och i sin frihet stark nation ej: behöfver förödmjuka sig inför en de: spotisk stat, huru stor och mäktig den än må synas, eller köpa dess farliga gunst genom feg efterlåtenhet. I hafven med ett ord velat visa, att I ej begären någon vanhedrande vänskap från Petersburg, att dess vilja, dess åsigter, dess ideer ej äro lag för Sverge, utan tvärtom att enhvar, som förföljes af ryska regeringen för sina liberala sträfvanden, skall finna fristad, säkerhet och skydd i detta ädla land. Detta är utan tvifvel, mina herrar, den förherrskande tanken vid denna fest. Men jag hoppas att jag ej misstager mig, då jag deri söker ännu en annan afsigt — men hvad behöfver ja dessutom väl söka den, då en utmärkt svensk patriot nyligen uttalat den genom den skål han egnat det unga Ryssland. Ja, mina herrar, detta ej till åren, men till erfarenheten och det politiska lifvet unga Ryssland, detta folkliga, sedan gammalt martyrskapet underkastade Ryssland, som derföre är fiende till det s. k. kejserliga Ryssland, det finnes, och dess stund är kommen. Vi ryssar, som betrakta det på nära håll och kunna kasta en blick i djupet af dess inre arbete, vi se det redan uppröras, tillväxa och samla sina krafter till en yttersta strid — och Europa skall utan tvifvel snart se det fritt och stort, men fredligt och rättvist, majestätiskt trona på den krossade imperialismens ruiner. I detta ögonblick uttömmer sig regeringen i Petersburg i fruktlösa bemödanden att öfvertyga Europa att hon i den gudlösa, oförnuftiga och ursinniga politik hon följer i Polen understödjes af den passionerade hängilfvenheten hosett till 60 millioner menniskor uppgående folk, som är redeboget att gripa till vapen och dö för henne. Om detta vore sannt, vore det en stor olycka för Polen och en evig skam för Ryssland. Men lyckligtvis är det osannt, fullkomligt osannt. Denna regering age alltid, det är hennes starka sida, hennes lif, hela hemligheten af hennes tillvaro; hon är lögnen satt i system, och ingen annan regering i verlden än det himmelska riket kan tälla med henne i sanningens förfalskande. Alla dessa förmenta opinionsyttringar af folket, af hvilka man gör så mycket väsen, alla dessa tillgifvenhetsadresser, som nu fylla de fala tidningarnes i Moskwa och Petersburg spalter, äro lika många skamlösa lögner, och I kunnen sjelfva döma härom, m. h., af hvad som helt nyligen tilldragit sig i Finland. Nej, mina herrar, det ryska folket är icke med den ryska regeringen, ingen vet det bättre än hon sjelf. Också är hon gripen af en stor fruktan. Horisonten mulnar omkring henne, marken svigtar under hennes fötter och hon känner sig icke mera stödd af tron på sig sjelf, denna förmätna, vanvettiga tro på Sig sjelf; men som dock gjorde kejsar Nikolai styrka. Numera saknar hon den helt och hållet. Omgifven af ena djup och allmän ovilja, dvitven till sin spets af Folens fruktansvärda uppresning, hvilken, lik en från vester annalkande storm, tyckes vilja famna hela kejsarväldet, i det inre af en ännu fruktansvärdare folkreyolytion, föraktad af Europa, föraktad i Ryssland, föraktande sig jelh känner I i rrad, gripen af svindel och vacklar lik en sjuk man som snart skall dö. Hon förderfvar gig då hon vill rädda sig, och höljer sig med skäm då hon vill väcka medli dande. Hon suckar, klagar och gråter i 5 tersburg, bönfallande hos sina garden ati ej tr vergifva henne; hon gråter i Warschau, bönfallande hos sina tysk-ryska och rysk-mongoliska generaler a ke vara onda på henne; hon ber Finland ödmjukligen att icke allt för mycket afcky henne, hon förödmjukar sig — hon, efterträdaren efter Nikolaus, denne store föraktare af konster och vetenskaper — ända till att trycka sina köpta tidningsredaktörers händer, — slutligen, otroligt att omtala, glömmer hon alla de kejserliga traditionerna ända derhlin att hon tigger om Pöbelns i Petersburg och Moskwa ynnest. Polisen organisexar i dag anarkiska folkdemonstrationer utan att betänka hvilka fruktansvärda faror man uppkallar, Froktan förgildar och förblindar henne så, att hon visar sig på samma gång oklok, löjlig och grym. Hon gör sig icke längre mögs att fördölja sin vilddjurs-ärt och hon fruktar i att frammana de förfärliga underjordi a ndarhe ejley att väcka folklidelserna med älventyr ale sätta hela Buropa i eld och blod. I Lithauen och Ukraine predikar ng denna olycksaliga regering utrotandet i masså åf hela den katolska befolkningen. Och nu, mina herrar, vädjar jag till er rätt visa. Utom det att man kallar oss motståndare till denna regering, benämner man oss äfven revolutionärer. Men är det ivke tvärtom hon, denna regerliag, som är inbitet revolutionär? Skulle Robespierre och Marat kunnat föra mera, skulle der mest vansinnige och hbrottslige Herostratus kunnat våga mera? Och allt detta, mina herrar, ör hon med den största cynism, på stora ljusa dagen, i åsynen af det gamla Europa, som funderar, diplomatiserar, protokolliserdr, och hva ädla herm tyckes finnas endast i frasen. Och medan Europa spar sig med ofruktbara underhandlingar, lemuas fältet trist åt denne brottshge vanvetting, som, derföre alt Han kävper sis nära döden, skulle vilja göra Polen och Kyst land till en ödemark. vor stå säledes vi, mina herrar, vi som vekämpa regeringen i S:t Petersburg? Vi äro de verkliga konservativa. Wi hyaa afsky för blod, men eftersom det måste flyt, nå väl, ma det flyta för Rysslandg och Polens, icke undergång, utan räddning. Vi, som map kallar revolutionärer, vi äro ieke republikaper gusnd meme; om kejsar Alexander II hade velat ärligt ställa sig i spetsen för den politiska och sociala pår nyttrödelsen i Ryssland, om han hade velat återgifva friheten Åt hela Polen samt åt alla de landsdelar, som icke vilja utgöra en del af kejsarriket ; om han, i stället ör Peters, Katarinas och Nikolai vidunderliga och våldsamma välde, hade grundat ett fritt, demokratiskt, folkligt Ryssland med provingernas administrativa sjelfstyrelse, och om han för al kröna verket håde planterat den slaviska förbundsfanan, — då, mina herrer, långt ifrån att bekäm pa honom, skulle vi Hafva varit hans trognaste, varmaste, hängifnaste tjenare. Örden 72 intet till saken, endast hela byggnaden h. I sin bas folkets verkliga vilja och till sitt mål dess frihet, endast den ryska nationens och hela den stora slaviska racens öden fallbordas. Alexander II hade kunnat blifva sitt århundrades mäktigaste suverän, mäktig till det goda, till frihet, icke till det onda och til eröfr Han fattade det ej. Och dock har han ingalunda saknat vältaliga varningar, Ad, böner. Han har icke velat höra dem. Han har envisats att spela den bedrö iga Fallen af keisar Nikola; värdige efterträdare. Och emedan han har velat bevara pgitt kejsarvälde, har han nödvändigt måst falla i samma fet och till och med öfserträfla hans brott, och han har så väl och så hastigt öfverträffat dem, att numera tirsoningen är vorden omöjlig mellan det nationella Bygsland och den hölsteln-gottorpska gy: jpastien. (Lifligt och ihållande bifall.) pablik och monarki 2 TUERRSSSSEEEEEKESSS AE RR AR 0 AE ENSNNNENEESES SHHSBISEAEEENSNINNSAGAS NNE VV OO OO OO rien H.! En ator patriot rs, på en gång konservaliy, liberal och demokratisk förening har nyligen bildat sig inom Ryssland. Den bär namn af Jord och Frihets, gZemla i Wola. Den har sin medelpunkt i Petersburg, men sina utgreningar spridda inom alla provinser af det stora Ryssen omfi Illa klasser af det ryska samhället, alla välsinnagg ryssar, hurudan deras förmögenhet och ställning föröfrigt än må vara; generaler och oflicerare i massa, högre och Iägre civila embetsmän, adliga godsegare, prester, orestsöner, bönder sapat millioner dissenters, FENA