Ryssland är hans namn mera än en fana, det är en arm6. Han tvekar ej att slita sig ursin unga och älskvärda makas armar, denna ädla qvinna som, efter ansträngningar och försakelser, endast tänkbara hos en qvinna som älskar, sökt honom öfverallt och efter två års skilsn.essa ändtligen finner honom i Sverge. Han har knappast Safe välkommen då han går att säga henne faräl. Det finns hos den sanne patrioten ingen kärlek som får före den han egnat sitt land. Derföre kan han stålsätta sig mot tårar, gjutna äfven af de skönaste och kärleksfullaste ögon, ty han ser endast millionerna som försmäkta i elände och nöd, hvilkas befrielse han svurit, för hvilka han kan dö och bli martyr ånyo. Expeditionens öde känna vi. Bakunin och hans fru måste stanna i Sverge. Såsom främlingar äro de redan heliga för oss på grund af den uråldriga nordiska gästfrihetens lag, som ingen onäpst vågar våldföra! Men Bakunin är för oss mera än en främling. En hvar, som kämpar för friheten, sanningen och ljusct, han är svenskens bundsförvandt, svenskens vapenbrori alla skiften. Så är han oss dubbelt helig, så är det med stolthet vi se honom bland oss, si a vi all vår högaktning och vördnad i den skål vi nu egna honom, honom och hans land, detta Ryssland som icke mera sträfsvar efter eröfringar af folk och länder, utan efter frihet, bildning och ljus, och deraf hafva vi mycket att gifva, utan att sjelfva bli fattiga för det. Det är med dessa himmelens gåfvor som med den eviga solen, hvilken i så mångtusenden år lånat bort, gifvit och slösat, men ändock har lika mycket qvar för de omätliga tider som komma. En skål för framgången af den ädle tyske patriotens alla företag och derjemte en välkomsthelsning för den framtid af frihet och lugn som redan börjar dagas öfver steppernas ofantliga rike! Denna skål, ofta afbruten af de lifligaste bitallsyttringar, tömdes under entusiastiska Jefverop för talets föremål. Hr Blanche uppläste derefter följande verser, som Johan Nybom, i landsorten underrättad om festen, hade insändt: Till Mikael Bakunin. Den 28 Maj 1863. På gammal frihets odalgrund Hög står du bland oss denna stund Apostel för ditt folk! För dig finns icke graf, ej död, Ej bojans tyngd, ej lust, ej nöd; Du går den ban dig anden bjöd, Dess svärd, dess röst, dess tolk. För dig det murkna ramla skall, Din seger skall bli drakens fall, Du Rysslands Mikael! Och detta folk af barn, som än Ej rätt förstår sin bäste vän, Skall lysas ur själsskymningen Af strålen från din själ. Allt —lycka, lif och rikedom Och hemmets lugna helgedom Åt en ide du gaf; Den bland Siberiens is ej dör, Den är det dig odödliggör, Dess fältrop Ryssland tännu hör Ur djupet af din graf. Låt czarens alla åekor gå, Din makt är starkare ändå, Kung utan prakt och vakt! Hvad göra legioner dig? Du är oöfvervinnelig, Ty du för mensklighetens krig Med andens rätt och makt. J. Nybom. Lektor Herman Bjursten tog härefter ordet och uppläste följande af honom författade j verser, hvilka älven tryckta utdelades: Till Mikael Bakunin, Den 28 Maj 1863. Det var en morgon — många år ha flytt Sen dess — då Sverge reste sig på nytt Till en förtviflad kamp mot de barbarer, Som lyda blindt den vilda steppens czarer. Då slets ännu ett stycke ur vår barm; Vårt halfva hjerta följde med. — I harm, Ja, i förtviflan kämpades den striden, Tills solen sjönk, — tills dagen var förliden. Och qvällen kom, — och från sin syster skild Satt Svea nu, den djupa sorgens bild. Nog då man trodde, att det skulle dröja, Förrn vi för Ryssland skulle glaset höja. Och dock — vi höja uppå Mälarstrand I dag vårt glas för dina fäders land — Det land, som gömmer råra fäders grafvar — Men märk: för Slaver höjs det; ej för slafear! Det går en Genius genom sekler fram, Med segerkrona och af gudastam. En fackla bär han. Ljus han bringar alla, Och häfdens genius folken honom kalla. För honom eger jorden ingen gräns, j Såvidt dess klot omkring sin axel vänds; Om i hans hjul de gripa, — jordens kungar, Till stoft han dem och deras verktyg slungar. åck! — alla äro födda till det arf, Som han utskiftar ifrån tidenvarf. i Det arfvet hör till öster, som till söder, ; Och Jus och friket heter det, I bröder! Utredningsmännen i Europas bo Tro, att dess smulor utaf dem bero ... Arfsrätten tyda österns czarer illa Och arfvet de från barnen undansnilla. Men se! — då bryter solen genom sky, De svartaste ar nattens skuggor fly, I fjerran hörs en epsam Klocka sjunga; Och riros voco står det på dess tuvga! Och Klockans röst snart tränger ned till dem, Som byggt i Urals skogar sina hem; Som bo vid Wolgas strand. — Välan, vi sjunga, Som Hon, om Rysslands framtid — om det unga t Det unga Ryssland! Dess representant ; Är midt ibland oss, — är vår själsförvandt. Var oss välkommen Du! Det bröst, som häfves Af stora tankar, klappar ej förgäfves! Och sprutar draken gift, — välan, dig ställ Emot hans hot, som förr en Mikael! Du har ju anor, — el från skämt och drufvor Och qvinnoglam. — Nej, från Siberiens grufvor. Här har man sagl oss, att du ryslig är, Det röda spöket följer dig ock här .. Hvarhelst du kommer skiter du i lågor En verld. Då gny revolutioseps vågor. Och dertill — så vi läste häromsist — Du vara lär — en farlig kommunist. Ruält-trogne böra sky dig, liksom pesten, Som oek så kom ifrån Siberiens nästen. Då du kom hit — Gud vet hur det var fatt — I haleen ett och anpat hjerta satt. Man tänkte: Han vill revolutionera Värt gamla Sverge. Han vill kanske mera. Han vili ej störta våra Carlar blott, Men resa guiligtinen der de stätt, Ben han sitt gift har hunnit väl att blanda Uti en riktigt eldröd propaganda. Nu lästes fruktan uti bleka drage Q Herre! Denne Mikael från oss tag. Med brockhaus Lexicon vi Dig bes : ik hädan Satan! Bröder, räddom Sverge! Men skimt å sido! Var du kommunist, Som förr ju var. Fi äro det för visst, Ty ljus och frihet — jordens sköpsta krona — De äro dock och bli — communia bona. J deras sold du kämpat. FK din natt En stjerna på din dystra himmel satt,