det franska folket erbjudi: en medelpunkt för de bemödanden som göras för att komma den olska saken till hjelp och lindra de svåra olycor, som det nuvarande kriget medför Vi undertecknade, som i Sverges hufvudstad bildat en komite med samma syfte, skynda derföre att underrätta eder om denna svenska komites tillvaro. Bland de historiska minnen, som förena våra nationer, intaga sympatierna för Polen ett utmärkt rum. Och Polen vet det, Polen räknar derpå; detta samma Polen, i hvars försvagande icke dess mindre både Sverge och Frankrike tagit del. Polens vasakonungar ville icke uppge den arfsrätt till Sverges krona, som Svenska folket med ord och svärd bestridde; en Sachsisk konung i den polska republiken drog genom sitt förbund med Rysslands czar ännu en gång Sverhärskaror öfver landet. Frankrike under leurys ledning har på sitt samvete Polskt blod och ett konungaval i åsyn af ryska bajoneiter; och hvem räknar de Polens söner, hvilka, i mod och trohet täflande med Frankrikes egna, göto sitt blod för det första kejsardömets ära i hopp om sitt eget fosterlands återupprättelse. Våra folks största hjeltar. Carl XII oeh Napoleon I, hatva dock velat strida med Polen mot czarerna. I våra ärorikaste minnen ingår der före Polens namn, detta namn, som en nedrig statskonst velat utplåna ur historien. Och tryckt under bördan af på en gång sjelfsvåld och ofrihet, har Polen dukat under för våldet. Men nöden förbrödrar. Det är i dag det polska folket, utan skilnad i klasser, i religion, som vigt sig åt döden för fosterlandets lit. Samma statskonst, som delat Polen, hade åt Sverge bestämt samma öde. En kraftig hand och ett enigt folk blef dess räddning. Men med djupa sår och en tung moralisk skuld har det gätt ur den olika striden. En tredjepart af det fordna Sverge suckar än i dag under czarens spira och har ej fått deltaga i den fria utveckling, som under det sista half-seklet fört Sverges folk och Sverges land så långt framåt. Huru varmt skall då ej det svenska hjertat slå för ett folk, som mot czarväldet rest sig som en man för att återvinna den rätt till sjelfbestämmelse och utveckling, som aldrig kan stå tillsamman med despotismen; hvars program är förintelsen af Polens gamla dödssynd: adelsvälde och bondeförtryck, samt återupprättelsen af ett Polen, som ej i amnestien kan se målet för sin förtviflans kamp. Guds rättvisa och kämparnes mod att dö — se der det enda, hvarpå det nu stridande Polen kunnat med visshet förtrösta. Skall Europa, vårt Europa, med korslagda armar åskåda mördandet? Skall ännu en gång ett kufvadt Polen nödgas sucka sitt sorgliga ordspråk: Gud är för högt upp, Fransmännen för långt borta (Deus altius, Francus longius)? Nej, vi älska tro, att de regeringar, som hört sitt folk och förstått sin tid, icke mindre högt än folken skola föra rättvisans, mensklighetens talan. Vi tro, att det franska folkets sympati för Polen, som i edert program funnit ett så ädelt uttryck, gör mycket för Polens sak. Men vi tro, att det franska folket skall göra ännu mera och det skall göra det snart, kalladt, som tet är, till förkämpe för ljus och frihet. Inom våra landamären ljuder enstimmigt roet: Framgång åt Polen. Äfven från svenska äppar stiger Polens frihetsbön till Gads tron, äfven ur svenska bröst höjes inför Europa ett sympatiskt ord, en varm välönsken för Polen. ch icke mindre fast, än eder, är vår tro på opinionens magt, på sanningens seger, på nationaliteternas frigörelse. Emottagen utt:yeket af den dubbla sympati, med hvilken vi känna oss dragna till eder såsom på en gång fransn.än och Polens vänner. Emottagen vär lyckönskan till den oskaitbara förmån I egen, att tilshöra ett folk, hvars mägtiga arm kan utföra hvad en ädel vilja kräfver och hvars ord derföre, när det allvar är, icke blott uttrycker en känsla utan ock bådar en handling. Stockholm den 19 April 1863. Härpå har hit ingått följande svar från den franska komittn: Mina herrar! De känslor som uttalas i er adress af den 19 sistlidne April. ha lifligt rört oss; de äro värdiga en tapper nation, vars kärlek till sjelfständighet och fribet Europa känner. Vi tacka er härför i Polens namn, hvilket skall finna en tröst och förhoppning i detta högsinnade språk; vi tacka er härför äfven i Frankrikes namn: det skulle ej kunna finna några trognare tolkar af sina rättmätiga sträfvanden. et är oss ett nöje att finna, att detta ädla initiativ är taget af män, som räkna sig bland antalet af Sverges högsinnade representanter, af medlemmar at ridderskapet och adeln, af borgareoch bondeståndet. Vi vilja detsamma som I, en definitiv lösning af den polska frågan, en lösning i enlighet med :tidehvarfvets anda och civilisationens anspråk. Det blodiga skådespel, vi med smärtsam oro åse, bevisar den saks storhet, som ingifver en så hjeltemodig hängifvenhet Man har fåfängt försökt utplåna Polen från Europas karta; det har förmått motstå frestelserna och tortyren, alltid redoboget att utgjuta sitt blod för att förfäkta sin rätt. I en tid, som är alltför tillgänglig för de materiella intressenas inflytande finns ett folk, som är villigt att gå martyrdöden till mötes: Polen har rest sig, churu i saknad af vapen, för att ådagalägga sin orubbliga trohet mot fäderneslandet. Dess barn ha ej tänkt på framgången, utan på pligten; de ha gått mot döden såsom till en fest. De ha trott, att verlden ej skulle kunna förbli likgiltig för ettsåsublimt skådespel; Sverges beteende visar, att de ej bedragit sig. Deskola segra, om Europa gör sin pligt, såsom de gö sin; och om de skola duka under, skall åtminstone det ädla blod, som de utgjuta, bevisa för verlden, att Polen icke är dödt, emedan man ej tröttnar att dö för det. Ett fyra månaders hjeltemodigt krig har gjort detta ädla lands förslatvande omöjligare än någonsin; de offer, det underkastar sig, bevisa nödvändigheten af dess sjelfständighet. Man måste återskänka det friheten eller låta det utrotas; Ryssland kan icke der åvägabringa annan fred än en sådan, hvarom Tacitus talar: Ubi solitudinem faciunt, pacem appellant. I sägen med rätta, att det fasta beslutet att dö i striden och Guds rättvisa upprätthålla det blödande Polen ; det kan ej mottaga en hånfull amnesti utan att erkänna sig brottsligt, utan att böja sig under det ok som det nödgats underkasta sig, men som det aldrig samtyckt till. Ryssland hoppas ej längre kunna bedraga verlden, det försöker nu skrämma henne genom att framställa Polen såsom härden för en vidtomfattande revolutionär konskription, i afsigt att omstörta Europa. Ett folk, som blott har en enda tanke, en enda själ, konspirerar ej; det väntar eller stri der. Huru vågar man, då alla medborgare ställa under, frihetsfanan, tala om revolu ra lidelser? Äfven I delen dem således, enär I önsken gifva Sverge tillbaka hela dess fordna ornråde! Huru besynnerliga revolutionärer äro de ej, då deras sak erbjuder de mest stridiga åsigter en försoningens mötesplats! Polen har länge lidit; såsom Kristus har det uppstigit till Golgatha; men detta lidande är återlösningen; Detta ädla land har nedstigit i sitt eget innersta, det har frågat sig och funnit den medborgerliga jerlikhetens tanke i lidandets jemlikhet.