och samvetsgrann historiker berättar en hän. delse med alla dess episoder, så målar Yvon den i nakna fakta u!an att stoffet förut blifvit genom en inre konstnärsverksamhet bearhetadt och förädladt. Följden blir att iman får se en stor duk betäckt af soldater med rödsprängda ögon, gevär och bajonetter, eld och lågor, rök och spillror, precist så som det i verkligheten visat sig och icke ett strå annorlunda. Dertill hörer då naturligtvis också att sprängda hufrvudskallar och genomborrade bröst skola framhållas på ett sält som tilltvingar dem en dryg portion af uppmärksamheten. Men sålunda grumlas karakteren i det hela, och den ordnande tanke, som möjligen genomgår kompositionen, förduoklas och undanskymmes af underordnade momenter. I större eller mindre grad gäller detta om nästan alla de andra bataljscenerna från Algeriet, Solferino, Alma, Montebello m. fl. ställen, hvilka blilvit målade af Bellaugå (junior), Cauverchelle, Dumaresq, Veron, Philippateaux, och som, om ock i mänga stycken med stor talang utförda, dock lida af en tröttande enoch likformighet. En viss omvexling och på samma gång en hvila för sinnet bereder oss kejserliga ordonnansofficeren Juniel de Noireterres ?Slaget vid Alma, som troligen kommit med derföre att artisten tillhör den kejserliga sviten. Denna tafla är ganska stor och får således ej betrektas på nära håll; men på vederbörligt afstånd framställer den ett kornfält i vågor med rikt inväfd blåklint. Mr Charpentier har målat Bomarsunds intagning (16 Aug. 1854), en tafla, hvilken om icke för behandlingen så åtminstone för sjelfva ämnet torde intressera den svenska åskådaren. Ett undantag från alla de öfriga bataljmålarne och med snillets omisskänneliga prägel på sitt verk står P. A. Protais, hvars trenne taflor le matin avant Vattaque;? le soir apres le combat,? samt retour de la tranchege en Crimee? utan gensägelse i sin genre öfverträffa allt hvad som finnes på expositionen. Synnerligast gåller detta om de tvenne först ämnda. Emot den tredje af dem måste jag anmärka ett något kuriöst påhitt af konstnären atthos åskådaren väcka föreställningen om en stark köld. Han har nemligen för detta ändamål gifvit nästan alla soldaternas nästippar den högrödaste toddykulör. Måhända hade de det i verkligheten, i hvilket fall jag med nöje återfager anmärkningen, emedan jag helst ej ville behöfva göra en enda mot Protais taflor. Hvad åter de två första af dessa beträffar, så utmärka de sig i teckning, uppfattning, kolorit, kortligen i allt för en ädelhet, renhet och poesi som ifrån första ögonblicket man ser dem fängsla en. Bataljtaflor kunna de måhända i egentlig mening knappast kallas. Här äro nemligen inga stora massor i aktion; endast tvenne mindre grupper Vincennerjägare, den ena på en tidig mor-. gonstund, medan daggen ännu ligger i gräset, beredande sig till strid, och den andra hvilande sig på aftonen efter striden. Mera. typiskt utpräglade franska soldatansigten och tigurer kan man svårligen få se, och dock visar Protais att han i soldaten ej endast ser. soldaten med kasernen til! sitt hem och kriget till sitt yrke, utan soldaten, ur hvars drag och blickar framlyser medborgaren, patrioten, som går i striden för sitt fosterland och för de kära som vänta honom vid hemmets härd. Denna så rena och politiska uppfattning kastar ett intagande, halft melankoliskt skimmer öfver taflan. Man känner en nästan oemotståndlig benägenhet att sluta sig till denna lilla käcka och vackra trupp, som i spänd uppmärksamhet, med gevären i hand, söker mcd sina spanande blickar genom morgondimman upptäcka den annalkande: fienden, tyst och stilla så att man tycker sig höra knäppningarne vid gevärhanarnes uppspännande. Kejsaren berättas ha köpt dessa taflor, hvilka i hederssalongen ha tätt sin plats på hvar sin sida om hans porträtt. Detta förtjena de ock!