kallat den förre Frankrikes Corregio, den sednare dess Michel-Angelo; och Gros, Davids elev, som bildade ötvergången till den romantiska skolan, hafva sålunda ej lemnat efter sig elever, i hvilkas arbeten man på den närvarande utställningen igenkänner dessa mästare. Vidare hafva denna gång, dess värre för konstvännen, de utmärktaste nu lefvande artister inom fanska måleriet uteblifvit, och de tomrum de lemnat endast alltför ofullständigt blifvit fyllda. Exempelvis vill jag nämna: Eug. Delacroiz, känd för sin färgrika, saftiga pensel och sina pittoreska ämnen. Oaktadt sin energiska reaktion mot den klassiska så kallade imperialistiska skolan har han dock slutligen erhållit en plats i akademien. Ingres, Davids elev, sträng akademiker och chef för den stibstiska skolon i Frankrike, är han på sätt och vis en motsats till Delacroix, hvilken han är underlägsen i färgen, men deremot öfverlägsen i teckningens korrekthet, Senator vid öfver 80 års ålder har han under sin långa lefnad skördat all den ära, som kan falla på en konstnärs lott. Couture, som vid sitt första uppträdande helsades som en ny VWVeronese för sin färgprakt och hvilken som kolorist kan sättas i jemnbredd med Delacroix. Flera nordiska artister hafva studerat i hans atelier och man ser redan frukter af det inflytande hans rutin i färgernas behandling utöfvat. Rosa Bonheur, som genom en så stor naturtrohet i sina djurmålerier gjort sig känd öfver hela Europa. Meissonier, koryfen inom den mikroskopiska skolan, om hvilken man sagt atthan skulle för siova målerierupptäcktcoupen, om den ej redan förut funnits till, och hvars taflor ej äro större än att man kan täcka dem med handen, och i de minsta detaljer utförda med en förvånansvärd noggrannhet betalas med 20 å 30,000 franes. Coquiet, Robert Fleury, Troyon m. fl. Flertalet af dessa anse sig redan ha gjort nog för sin lager och lemna vädjobanan åt nya talanger. Hvad särskildt Meissonier beträffar, så berättas han alltsedan italienska fälttåget ha arbetat på en tafla framställande kejsaren vid Solferino. Att man ej fålt se den på utställningen har, enligt somliga sin grund deri, att han ej ännu fått den färdig och enligt andra åter deruti, att han inom denna för honom nya genre :j skall ha lyckats bättre än att hans vänner afrådt honom från att utställa sin tafla. I de uteblifnas ställe hafva emellertid tillräckligt många, om ock, såsom sagdt, högst få med dem jemförliga artister upprädt på expositionen. Hvilka af dessa som fått första rummet, märker man genast vid inträdet i den nämnda hederssalongen, der ögat framförallt mötes at dessa illustrationer till ?kejsaredömet är freden?, dessa bataljscener, å hvilka under sednare tiden franska skoan så rikligen öfverflödat. Förr var diet barderna, som ?sjöngo de bleknades lof? och tände odödlighetens rökoffer för hjeltarne. Denna rol synes numera ha öfvertagits af målarne. Knappast finnes det någon känd fransk målare, han må för öfrigt måla helgon eller grekiska hetärer, som icke har en tafla i Versailles galleri, helgadt åt toutes les gloires de la France, och naturligtvis får ej heller på expositionerna detta förherrligande af franska krigarlynnet saknas. Att ejsarens portrält sålunda är på alla sidor omgifvet af mordiska bataljscener, finna vi alldeles i sin ordning. Man har för öfrigt äfven gifvit en viok om fredens välsignelser genom att mellan de bataljtaflor som omgifva honom insticka några humrar och andra stillebensmålningar. Men det är icke blott kejsaren som befinner sig midt i stridshvimlet; — det ryker och smäller också rundtomkring hans helighet påfven, och kejsarinnens vackra ansigte tittar fram mellan korsade klingor, bajonetter och kanoner från hvilkas omedelbara beröring man gock ansett sig böra skydda henne genom ett emballage af blommor, med hvilka belgiern Rabie kontribuerat till utställningen. Det nyare bataljmåleriet, skapadt af Gros och Horace Vernet, har förlorat begge dessa sina mästare. Nya krafter ha dock trädt i deras ställe för att följa dem i spåren, och så länge det franska krigarlynnet drager försorg om alt man tid efter annan får höra klingorna rassla och kanonerna dundra, skall det icke saknas bataljmålare. De nuvarande förnämsta anses vara Yvon och Pils. Den sednare har ej ännu fått sitt arbete för utställningen färdigt, men man talar allmänt om den stora tafla, som är att förvänta och kommer att föreställa den arabiska fantasia, som beduinerna anställde för kejsaren vid hans sednaste besök i Algier. Det tros att den skall bli ett mästerstycke, som placerar artisten i den efter Horace Vernet lediga fåtöljen i linstitut de France. Yvon åter som länge varit Napoleons gunstling har numera inom konstverlden och såsom det tyckes äf4 ven på hafvet fått ge vika för Pils. Vid 1861 års exposition lärer man skarpt kriticerat Yvons taflor Kejsaren vid Solferino för den vulgära uppfattningen samt La gorge de Malakoff för den mörka och tunga Dessa fel sägs han ha gjort till uppgift att undvika i de båda taflor han denna gång utställt, af hvilka den förnämsta, Magenta (4 Juni 1859), är en duk om ungefär 10 qvadratalnar och duck lärer vara mindre än en som han utställde vid sista expositionen. Huruvida han lyckats gå utöfver hvad han då presterade, kan jag ej säga, alldenstund jag ej sett sistnämnde taflor. Jag tror mig dock ha tillräckligt af hvad jag sett. Att Yvon har sina beundrare är kändt; men för min del kan jag med bästa vilja i verlden ej sluta mig till dem, utan att jag derföre till alla delar underskrifver den kritik, som påstår att ?mr Yvon sedan flera år tillbaka exponerar samma tafla, alt kan har blott en enda id i hufvudet och en enda färg på paletten samt atl hans taflor ej kafva någon annan storhet än dukens dimensioner.? Detta är nu påtagligen att gå för långt; men tryggt tror jag man kan våga påstå,