FSC Invanare komma ett betrakia sadant säsom ett tjenstviligt biträde åt den stat, derifrån Bakunin, i följd af sina för mensklighetens väl framhållne åsigter, nödgats flykta ! — Södermanlands Läas Tidning meddelar följande korrespondens från Finland, daterad Nedra Satakunda den 11 Mej: fo — Den politiska atmosferen börjar kännas qvaf, ja tryckande. Det är troligt, att man i Sverge redan bar sig bekant huru vederbörande härstädes fjeska för att få ihop underdånigheteadresser att insöä till kejsaren; men detta hafver sig e lätt nu som år 1854, likasom det för varande ej står till att förmå städernas män att, liksom under förra kriget, ställa fartyg, med besättningar och full proviant, till regeringens disposition, eller göra andra synbara uppoffringar. Hvarföre sådant tj nu kan åvägabringas, torde lättast förklaras såsom ett tecken att finnarne äro mälta på ryssväldet och att för pationen hägrar möjlighe en att få byta om herrskap eller, i lyckligaste fall, få sätta fölter under eget bord. Huru det är, blir för mig, som bor på rama bondlondet, ej lätt att förklara; det sökra är, att alla motse elt snart förestående kric, och att svensken kommer för att taga åter sittt. Jag har med citationstecken utmärkt dessa ord, emedan de redan varit i hvars mans mun, samt städse åtföljts af mer eller mindre ekarpsinniga förslager om sättet att få ut ryssen. Blir det något af med kriget, såsom man synes önska, skall det väl ungefär gå så till att få ut ryssen, som en gammal nämndeman sade år 1854, då kronobetjeningen hade guvernörens befallning att sporra upp allmogens patriotism med botelse alt ryssarne skulle bränna ner alla hus om de nödgades retirera ur landet. Den gamle nämndemannen yttrade, då han hörde att jag ansåg ryssarne väl i stånd att hafva ett sådant uppsåt, att han hoppades det brådsken vid tillfälle af reträtt skulle bli så stalt tiden ej borde medgifva någon påtuttning, Och tillade, att nog bönderna skulle hbjelpa till att öka farten. Så torde väl ock blifva — om svenska trupper åter kommu på finsk jord. Från far till son bafva berättelser gått om huru ryssen huserade i det krig, som hade Finlands afskiljande från Sverge till följd. De då utöfvade grymheterna äro icke förgätna, ehuru herremannaklassen gjort hvad den kunnat för att få allmogen att tänka, det fred för Finland endast kan vara under ryskt öfvervälde. Nu är denna samma berremannaklass genom dåliga kreditlagar och genom Rysslands förstörda finansväsende sjelf uttröttod på ryssarne, och det behöfs derföre endest små påstötningar, för att få allmogen att vedergälla de mot förfäderna utöfvade crymhbeter. Det finnes många, som anse det nuvarande fjesket att åvägabringa försäkringar om undereåtlig trohet, råsom ett sätt att bringa finnarne till brytning med monarken; men när frågan utgått från grefve Armfelt, så synes mig saken endast kunna förklaras såsom fjesk och ettylterligare sätt för denne herre alt ställa sig in. Jag styrkes i denna åsigt deraf, alt den adress, som var ämnad att blifva underskrifven i Abo, var uppsatt af domprosten Renvall. Denne man ansågs en ti! kunna blifva ett stöd för nationen: men han her nu kastat sina förr så frisinnade åsigter öfverbord och anses i följd deraf höfva utsigt att få efterträda erkebiskop Bergenheim, vär en gång kräklan faller ur hans domnende hand. Det är sorgligt att tänka, det den liflige Renvall icke värdigare kan bära sin lycka, att hafva, från att vara en af skulder nedtryckt gymnasiilektor, blifvit förflyttid till ett af Finlands mest inkomstrika pastorater såsom kyrkoherd3 i Åbo ech domprost med eft särde es godt prebende. Jag kan ej underlåta att omtala en anekdot om denne samme Renvall, från den tid när han ej vurmade på biskopsmössan. Han var då lektor i historie vid Wasa gymnasium och utgifvare af tidningen STlmarinen. Vid tiden för ungerska revolutionen år 1848, kastade sig Finlands tidningsredaktörer (officiella tidningens naturligtvis undantagen) med begärlighet öfver de i utländska journaler förekommande artiklar om Ungern och det förtryck samma land lidit och led af österrikarne. Dessa uppsatser strökos af censcrerna; men Renvall yttrade, att det gjorde honom glädje det åtminstone två menniskor läste om det våld, som finnarnes stamförvandter, ungrarne, undergingo, nemligen sättaren och censorn, och derföre fortfor han att skrifva om Ungern, så att en tid bortåt i nästan hvarje tidningsnummer någon eller några spalter blefvo strukna. Denna redaktörens pojkaktighet alstrade eit spändt förhållande mellan R. och hofrättsrådet Boy, censorn, hvarföre den sednare icke sparade, när så bar åt, att låta R. känna sitt redaktörskap t ngt. Hände sig så, alt regeringen ibland embetsmännen i staden Kuopio icke kunde träffa någon, som var hugad att åtaga sig den då !edigblifna censorsbefatiningen. Det jublades bland landets bildade folk — på så sätt, tänkte man, vore det möiligt att blifva af med den förhatliga censorsinstitutionen. Nu kommer anekdoten. träffade Boy och Renvall, och den hade knappt slutat sin hälsningsrund, än R. bad att få berätta den nyheten Kuopio, att ibland embetsmännen de var den tanken allmän, att en heder icke kunde vara censor. Jag har ej hvad svar Boy gaf, men en kort tid derefter var Renvall uttröttad såsom tidningsredaktör. — Berättelsen har jag från fulit trovärdig per:on, jeg kan t. o. m. säga den vara historiskt, Men hvart har jag nu förirrat mig, iag, som tänkte hålla mig till politiken. Den kan, hvad sinnesstämningen i Finland angår, dock uttalas med få ord, och dessa äro: Svenskarne äro välkomna, alt Siega äter sitt4. Hvad som skall göras i detta fall, borde dock göras evart; ty här berättas, eller rättare gissas, att vär beskedlige generalguvernör Rokasowsky kan räkna sina dagar i Finland. Hans beskedlighet gjorde honom också omöjlig såsom generalguvernör under 1854 års krio. då han ersattes af På ett kalas i Wasa sammanförre förr från H i