Och feltenr -—— Ja, tullen den ligger 1 sprit; Låt Bränrin ej längre få nära vår split! På Drawbacken hvilar ju friden! Och Arbetet sen — med vår själ, med vår hand — Må fritt bland oss alla det vandra Från fjell och till dal, ifrån strand och till strand Att leda, att tjena hvarandra! Som folket, som språket, som hjertat är ett, Så vare ock brödet, som fliten beredt, Gemensamt i Nordmannalanden! Så hafva de Herrar sitt prof cäl bestått Att närmre och närmre oss fästa. Att allt dock må blifva rätt lyckligt och godt Itt står likväl åter — det bästa: En lag förene och skydde mot kif! Dei kärlekens vare! — Dess bokstaf är lif — Och Lagboken vare — vårt hjerta! Ja, hvile vår sträfvan på kärlekens grund, Och G:d skall välsigna vår möda! Vårt arbete är ej för uug eller stund — För seller vi utså vår gröda. O, må vi som bröder förenade gå! Då skall mot en verld ock vårt Norden bestå, Ocu stolt blicka ner öfver jorden. Domprosten Wieselgren uppträdde härefter. Han hade flera dagar varit sjuk, men utverkat sig elt par timmars permission af sin läkare endast för att deltaga i denna fest. Efter en inledning, amplifierande den föregående talarens ur Odinsläran hemtade bild, erinrade han om sina egna erfarenbeter al den skandinaviska idens framsteg. I min barndom, sade han, kom till födelseorten den underrättelsen att hela det kompani soldater, som bade gått ut derifrån, var blifvet förstördt eller tillfångataget i kriget mot ryssen och att vi borde sätta upp nytt folk i stället. Och i samma tid kom äfven den underrättelsen att nu hade Danmark ock förklarat Sverge krig. Det gjorde ett djupt intryck på mig och på alla, och desto gladare mäste jag vara när jag al encrägten vid det nu hållna mötet hemtar den vissheten, att det aldrig mera skall blifva krig mellan Sverge och Dan mark. (Nej! nej!) Vid 21 års ålder vaknade först af en händelse tanken på Skandinoviens förening hos mig, då jag fick se en af de luttballonger som danskarne hade låtit förfärdiga lör att medelst dem sprida i Skäne en skrift, som gick ut på alt visa huru förmånligt det skulle vära för svenskarne att taga Fredrik VI till Sverges konung. I denna skrift fanns, med en för den tiden märkvärdig klokhet och skarpsynthet, uppräknadt i huru många afseenden Denmark-Norge och Sverge skulle hafva gagn af en eammenslutning, Vidare omnämnde talaren huru ban vid elt besök i Köpenhamn år 1529 hade på ett kontor kommit i tal med några män och dr uppgjort med dem att Oehlensehläger skulle komma öfver till Lund, och huru ban der motta it den store skalden på biblioteket, och huru Assar Lindeblad diktat sin sång och den akademiska ungdomen helsat gästen från det då ännu så främmande brödralandet; slutlisen huru Oehlenschläger blifvit inbjuden att återkomma till nästföljande promotion i Lund och huru han der fått mottaga kransen at Teg nårs hand. Med den kransen föddes skandinavismen. (Lifligt bifall.) Skandinavismens vänner hade hittills hållit sig på Parnassen, de hade nu hunnit till medborglighetens Capitolium, och detta Capitolium vore denna gång Göteborg. Efter detta lifliga föredrag, som alltid följdes med intresse och ofta afbröts af bifall, förklarades den officiella delen af festen elutead och ordet fritt, hvarjemte gästerna inbjödos att taga en i parken uppdukad, enkel sexa. Efter någon stund samlades man åter kring de med bälar väl försedda borden i salongen. Lektor Daa från Kristiania föreslog här på norrmännens vägnar en skål för Sverges frihet och brödrarikenas harmoniska utveckling på frihetens väg. — Dagbladets utcifvare hr Bille, från Köpenhamn, uppmanade i ett lifligt och med starkt bitall helsadt tal gästerna från Norge, Danmark och Sverge att förena sig med honom och tömma ett glas för Göteborgs manliga och qvinliga medlemmar. Talaren skildrade, huru de främmande med beundran sett detta samhälles framåtskridande, ett resultat af dess inre kommunala lif och kraft. Det deltagande, hvarmed dess manliga medlemmar jljt det nyss slutade mötets förhandlingar, vittnade älven om allmännare politiskt lif; men det fanns en sida, som främlingarne ej lärt riktigt känna, och det var Göteborgs qvinnor, Han önskade derföre, att vi nästa gång skulle få en riktg kongress med ; ty det äro dock de, som utgöra den a kraften, de äro kärnan, bvarur samhöllsträdet sedan utvecklar sig. — Professor Boeck från Kristiania erinrade om, huru i Göteborg hällits det första skandinaviska naturforskaremötet, liksom nu det första nationalekonomiska, och vid båda hade del tagarne fått glädja sig åtnaturforskar.n och landshöfdingen Fåhreci närvaro, hvarföre han ville utbringa en skål för denne skandinav. — Landshöfding Fåhreus besvarade den varma skålen, påminnande om, att den föregående talaren sjelf var en stor naturforskare, van att med mikroskopet förstora naturens fenomener, hvarföre man ej borde taga hans ylirande efter orden. Talaren uppmanade vidare gästerna från brödrarikena att bringa en hjeruig helsning med hemåt. och att den måtte ljuda er Norges fjellar och Danmarks slätter. — Profes Schoultz sade sig under mötet ha till afdelning, hvars passiva roll det varit att höra, tiga och lära. Talaren ville derföre å den tigande menighelens väg utbringa en skål för lärarne från mötets tribun, önskande att de måtte se sina idter förverkligade uti ett cnigt och trofast Skandina-1 vien. — Konsul Ilage utbragte en skål förl prins Oscar, som ulltid ådagalagt ett lefvande nit för de industriella frågornas utveckling, som såväl ledt Sverges deltagande den nyss hållna verldsexpositionen och som redan visat sitt stora intresse för det i de skandinaviska länderna med så mycken värma upptagna förslaget om en gemensam utställning, hvarföre H. K. H. också afkonungen nyss blifvit utnämnd till ordförande inom den beredande komiten för den blifvande skandinaviska industriutställningen. — äradshölding Hasselroth uttalade ett bjertigt tack till danskarne för den gästvänlighet de visat Sverges söner å sista student—