; I centralisationssystemet, sådant det af Peter den store skapades, af Katharina IL fullI komnades, och af Nikolans i följd af enloI gisk konsetvens dödades. Kejsar Alexander II hade bort begripa, att emellan den ut1 dömda imperialismen och detta nationella fi tederativsysten det ieke gifves någon meI delväg; att man måste antingen framhärda li den förra eller ock besluta sig för det Jsednare, men att det utom denna ej gafs (j någon möjlighet till förbättring eller reform. fllan hade bort med egen hand förstöra denna olycksaliga byråkrati, så afskydd af folket, och som numera i hans händer ej är annat än ett brutet redskap, och på den tyska centralisationens ruiner hade han bort grunda Iden stora nationella federationen. Med uppgifvandet af den inre despotismen hade han ock bort öfvergifva detta yttre system af sland gjort en eröfringov som af I G n. Han hade bort inse, att denna rikets uteslutords yltre ömtåliga storhet är exa vidunderlig samt att icke något af de genom vå ssland förenade länder för nationen medfört hvarken styrka cl ler rikedom, hverken lycka eller ära. Man måste återgifva friheten åt och erkän a oberoendet hos ella de provinser, hvilka: icke ville och icke vilja utgöra en del af den ryska politiska enheten. Man måste frigifva Polen jemte allt som vill vara polskt, och Finland jemte allt som vill vara finskt. Och efter att ha fullgjort denna handling of yttre rättvisa måste man med en djerf hand nöja elaviska fanan och högt proklamera alta de slaviska folks emancipation, hvilka ännu sucka under tyskarnes eller turkarnes ;k. Man måste rifva itu alla dessa tjufkonrakter, som hålla oss fostkedjade vid Tyskland, samt inleda en ny yttre politik, på en gång liberal, menniskoälskande, rättvis och rent nationell. För detta pris skulle kejsar Alexander II kunnat vinna ett mått af verklig och välgörande raakt, hittills okänd för Rysslands kejsare. Till allt detta har det fattats honom mod. Han, eom kunde göra allt, har förderfvat lit, och förderfvet det på ett sådant sätt, alt godtgörelsen är vorden en omöjlighet. Det är han, icke vi, som dömt HolsteinGoltorpska huset att fulla under kejsareväldets 1viner. Dessa oförbälterliga tyskar skola få sluta med att återvända tll Tyskand. Hvad har han väl att börja med gjort i Polen? I detta hjeltemodiga, olyckliga land, i trettio år pligadt af hans fader, och hvilket sjelfva Nikolai oförsonliga, klassiska vildsinthet ej förmådde hvarken kufva, bryta eller förtramps? Om någonsin erfarenheten i politiken är till något nyttg, så var den har fullständig och utstakade tydligt oli, som Alexander II hade attutföra. tt kuana lugna Polea har det aldrig gifvits mer än tveone vägar: den ena tyranaiskt grym, den, med ett ord, som följdes af kejsar Nikolaus, som icke rycgade tillbaka r något medel, och som ej gick utpånåsonting miadre än på den polska nationalitetens fullkomliga utrotande. Den andra var att åt Polen, hela Polen, återgifva dess fullkomliga frihet och oberoende. Och då den förra utvägen, satt i verket af den vildsinte Nikolaus, icke hade lyckats, borde den väl, kunde den väl åter upptagas af Alexander? sonskenligen icke. Det återstod således för honom endast den andrs; ty att inbilla sig att emellan dessa båda ytterliga ar det kunde finnas en medelväg — att inbilla sig att denna stora historiska nation, alltid sublim i sitt martyrskap, och nu vorden ännu sublimare än någonsin genom den bjeltemodiga, oöfvervinnerliga ihålligheten af sin patriotism, hvilken likaledes å sin sida icke skyr någon uppoffring — alt inbilla sig att så länge en enda droppe gammalt polskt blod är qvar i deras ådror, detta ädla och stolta Polen någonsin skulle kunna åtnöja sig med någonting mindre än ett fullt återupprättande och en fullkomlig sje:fständighet det hade varit att ådagalä is okunnighet och en stor Olyckligtvis har kejsar Alexander redan vid första steget fi itf gsår kom han till Warschau att vinna polackarnes hjertan, och bästa asigter i afseende på Polen; jag vill dess väl; bistån mig deruti. Jag önskar herrar, jag förstår ock att straffa. Allt hvad min fader gjort ä gjordt. Inga drömmeSåda r det tal, som sonen till Polens bödel i början of sin regering vågade kasta en blodig skymf och en stor därskap. Det var ett fullständigt tillkännagifvande af vänta sig af denne kejsare. Denna dårskap och denna skymf bebådade förfärliga olyc-Å skam för Ryssland, och strömmar af blod. l Behö!ver jag väl förtälja hvad som sedan i all betydelse, missbildade och dödfödda barn ! i ig välvilja ! vingar med ett stört buller aförd! för att bedraga allmänna opinionen i Eu; j Sr Jara lit in i en sådan enfald. ataregerings r hvad han då sade dem: ?Jag hyser öna, men kommen väl i håg, mina rier m. h., inga drömmerier! i ansigtef på Polen. Det var på en gång hvad Polen och sjelfva Ryssland hade att kor för Polen, stora olyckor och en evig inträlf: Till en början reformer utan af en falsk och vanmäktig kejser ropa; och på bottnen afallt detta den gamla regimen, endast vorden ännu mera s aktig; sunma fängelser, samma gensdurmer, ygande dagliga förföljelser, samma förolämpsingar emot den ömtåliga stolt heten hos den mest högsinte, den mest tin känsliga, men derjemte den meet lättretliga af alla nationer -— samma odrägliga tyranni. Och allt detta skulle ovilkorligen leda till de blodiga scenerna i Warschau, der man såg en af rusdrycker upphetsad soldatesk barmhertigt massakrera en befolkning, värn s, förtvifiad, men eublim i sitt Jugn och i sin tro på fäderneslandets framtid, qvinnor och barn, knäböjande vid altarets fot och bedjande Gud för Polen. Detta var en förfärlig varning, som kejsar Alexander då äcnu kuanat göra sig till nytta. Men för att kunna dra nytta af nåsonting mäste man ha hjerta och sinne ippna. Kejsarens voro tillslutna. Den förbannelse, som hvilar öfver Petersburg, Peers, Catharina 1II.s och hans fader Nikolai olycksaliga ande höllo honom fången. Han begrep ingentipg och ångrade ingenting. te mA FM Be Bm FE FR EE Em Br En fe