sprittning af glädje, som då genomfor hela riket; det var likasom den första sucken af en återuppstånden. Den ofåciella verlden blef visserligen bestört; den såg sin makt bruten. Men inom hela allmänheten, i nationens alla klasser, från den ena ändan af riket till den andra, strömmade genom alla dessa millioner förtryckta, fö jdmjukade, plågade sjäar en känsla af lycka, af hopp öch tillförsigt, Rysslanl hade ej dött; Nikolaus hade, i trots af alla sina bemödanden, icke lyckats döda detsamma. Och det kändes allmänt att han hade tagit med sig: i grafven derna hatade kejsaremakt. Peter den stores, Katrina IH: s, Ålexander I:s och Nikolais onaturliga skapelse, detta vidunderliga tempel, uppfördt al despotismen åt slafveriet, ryska kejsardömet med ett ord, var krossadt. Härifrån daterar sig uppkomsten af det nya Ryssland. Efter katastrofen på Krim insåg heta verlven att det gamla fystemet var utdödt, och att man måste uppföra et V en öfvertygelse så djup och så a , ait den gaf sig tillkänna inom den officiella verldens högsta kretsar, vanlige till göngliga för nyheter. Alt sitta If i den öda var omöjligt; man fruktade ej honom nu längre, man föraktade honom. Allmänna opinionen, så länge nedtys sd, undertryckt, gar sig omsider luft. talade högt om en militära och civila förvaltni Och dessa lyten voro otaliga, förfärliga Hela denna ofantliga kropp, som utgör det officiella Ryssland, var betäckt Örverallt fann man en grofokun nen satt i system, oförskämda ningar, falhet, orättvisa, öppet förakt för all rätt Den Petersburgska kejserligheten hade offrat allt åt ytire makt, och just denna makt fe lades henne nu, så att Ryssland ej Jängre egde ens den trösten — en bedröflig ersätt ning för inre förödmjukelser och lidanden — den nemligen att tro sig aktodt inom Europa. Man fruktade det ej längre, man föraktade det och det måste förakta sig sjelf. Ställningen hade blifvit ohållbar. En fullstäned sår het, lög dä genomgripande förändring var nödvänRn andra sidan började landtbefolkningen alt röra på sig. Den yrkade hög gljudt på jord och frihet! Man kunde ej längre vägra detta, utan att blottställa sig för vådorna af en förfärlig, blodig folkrevolution. En ung kejsare hade uppstigit på tr nen. Man sade honom vara god, mild, v och ban var oskyldg i sin fuders fe förbrytelser. Hela R nd helsa ade honom såsom sin räddare. n suverän har må hända någonsn var populär som kejsar Alexander II i början af sin regering. Ingen suverän har till en sådan grad haft i sin mekt att åstadkomma det goda. Men för att kunna göra detta i den kritiska stäl!lning hvaruti Ryssland då befann sig, förj alt skapa en ny rysk verld, erfordrades an-tingen ganska mycket snille eller ock i brist derat ett högsint hjeria. Till sin egen olycka och till vår egåe han hvarken det ena eller det andra. Han ensam hade kunnat emancipera Ryssland, ut:n att det behöft kosta oss en droppa blod. I stället för detta har han fört oss rokt in i revolutionen. Hon är utan allt tvifvel i detta ögonblick den största revolutionär i hela Ryssland. Han borde ha insett, att Petersburg-im perialismens system, sedan det väl en gång var fallet, ej mera kunde åter på något säll upprättas eller förnyas; att för vår framtid en ny grund måste uppsökas, samt att denna redaa gifna grund ej kunde vara någon annan än nafionen, så länge obemärkt, förak tad, pinad, och som Wöttnat att längre lida; — att man omsider hos folket måste söka elementerna till en ny politisk och social organisation, Ryska folket har midtunder den fö färliga träldom, som det i mer än tvenne århundraden utstått, bevarat tre hufvudprinciper, och hvilka utgöra den rent historiska grunden för hela dess framtid. Först och frå är det den allmänt bland folket utbredd i i tron, att jorden, all jord tillhör tolket?. Dåls det ännu befann sig i ett tillstånd af träl-ic V I i i q i n i dom sade det: Vi filtböra herrarne, men jorden tillhör 0s8.7 I afseende på träldomsförhållandet till herrarne, erkände det delta som ett faktum, men icke som en rät. Folket hatade detta förhållande, förbannade detsamma, och under tvenne århundraden hafva alla uppror, allmänna och enskildta, icke haft annat ändamål än att beria sig härifrån. Men det bar aldrig betviflat sin rätt till Jorden, och det var för-issadt om att, en gång väl frigjordt, det skulle erhålla jorden utan delning. Det är just detta, som det nu väntar sig, sägande, att herrarne böra få ersättning af staten, och jorden, all jord, åter tillfalla folket. Den andra grundsatsen, bibehållen såsom en allmän sed öfver det område som hela den stora ryska stammen intager, ä munen. Icke kommunen i veste ning, utgörande en massa af enstaka jord egare, utan en i ekonomiskt hiänsende solidarisk kommun, ensam egare af den je som den innebar, och fördelande denna hvarje vy generation i lika lotter em alla dess manliga medalemmar. Kommuncn är den slaviska verldens och isynnerhbetdenStor-1n ryssländska stammens politiska och sociala ih enhet. Ett sådant kommunens välde öfverik individen tyckes vid första påseendet böraia hämma de individuella krafiernas utveckling, ! ( och det är ej heller något tvifvel om att den ju d icke fördröjer den utan alt likväl förbindra ls den. Men å en annan sida är det otvilvelektigt, att den åt hvar och en af dess med-i1 lemmar förlänar en i högsta måtta bred och It fast politisk och social bas, en kraft, bv r G han ej skulle ega, om han ensam vore öf-Åj verlåten åt sitt elände och sin okunnighet. Det är endast genom denna kommunalorganisation, som ryska folket bibehållit en stor del at sin ursprungliga energi, sitt hopp på A n go framtiden, och som det ej dukat under för ö czarernas, byråkratiens, adelns och prester-,b nes förenade våld. Ryska bonden fäster sig it ock derföre med förtroende och kärlek vidi. sin kära kommun, och vid det som han kal-1b lar verlden (Mir) d. v. se. allmänna rösträt-!rF ten och kommunens högt uttslade vilja. 8 Den tredje grundsatsen slutligen, och som hb utgör en nödvändig fy Hoad till de båda förra !h och källan till kh framtida frihet, i