SALTe UTI, 3 fail VI, Ef STURTGT SUP SUVJUBe TTT tualiteter, slå armarne i kors, åter krymper ti hopa till 1812 års beroende. Regeringen har i tagit en sjelfständig ställning, den är fri frå alla förebråelser. Skola vi icke understödja st relsen deri, utan svika den? Utan tvifvel ber i mycket framtiden af det beslut, som nu mås fattas. Sker det icke i öfverensstämmelse me ett fritt folks anspråk, så är ock friheten förl rad. Friheten öfvergifver alltid dem, som öfve gifva henne. Må vi akta oss derför. Träda nu tillbaka, torde vi hafva gjort det för allti En talare, hvars åsigter för öfrigt synas mi allt för sväfvande, har yttrat sig, förmodligen afsigt att derigenom stäfja all entusiasm, på e gäckande sätt om skalderna. Med spe har han, såsom en riktigt dårakti poetisk sqvadronad citerat de bekanta raderna Ur vägen moskoviter — Friskt mod I gossar blå! Jag tillåter mig erinra den värde tslaren o! att dessa rader förekomma i en af vårt fäderne: lands vackraste och mest omtyckta sånger, i e sång, som, till följd af dess allmänna spridning nära nog kan anses vara nationens egentliga fol. sång. alaren torde också blifva ensam om den ära att hafva bemött den med spe. Med erkännvande att det icke egentligen ka vara på sin plats att här afhandla hvad skal derna uträttat i mensklighetens och folkens sann intressen, tillåter jag mig dock, efter man be gagnat sig af dem för att gyckla med sjelfva de för hand varande frågan, att bemöta talare med några spörjsmål. Hvem var det, som lifvade och eldade det israe iitiska folkets, efter flera århundradens förtryc!l sjunkna mod och förslafvade sinnen under des 40-åriga återtåg till det förlofvade landet? Hven var det? Det var en skaldinna: Deborah. Hvem har på ett snillrikare sätt återgifvit Grek land, sådant det var under sin herrligaste frihets kamp, och dymedelst djupast ingripit i hela des: kulturlif? Hvilken? En skald: Homerns. Hvilka voro väl de, som i forntida, uråldrig: dagar inspirerade vår egen nord till höga hjelte bragder, manade till manliga idrotter, eldade t festerländsk kraft, väckte och uppehöllo den sie ständighetskänsla och det oberoende, som utgöra sjelfva grundvalen till den sjelfständighet, som norden ännu i dag eger? Hvilka voro de väl? — Skaiderna, Barderna. Men jag må lemna forntiden och gå till vår egen. Hvem var det, som 1813, 14 och 15, — då kejsar Napoleon I:s svärd föll rätt tungt öfver Europas furstar och folk, framförallt öfver Tysklands, — lifvade den tyska nationalstoltheten och det tyska frihetssinnet och sålunda väpnade sjelfva det tyska folket till en strid på lif och död emot förtrycket? — Hvem var det? Det var många skalder; jag vill nämna en: Körner. Hvem var det, som, då Ludvig Filips tron störtades och det franska folket upplöstes i en revolution, ur hvars många meningsbrytningar ingen klar stråle tycktes lysa fram; hvem vai det väl hvars kraftiga anda och varde ur detta skapade ett verkligt storverk, då han, bende stormen, skapade en republik, gaf den ning och form? Hyem var det? Det var en ; Lamartine. m var det slutligen, för att gå till oss sjelfva, som: efter 1809, då svenska nationalmedsetandet, efter Finlands förlust, låg liksom slaget, nästan tvinande, hvem var det som då mer sin lyras toner väckte det svenska folket till n lif, och dymedelst gaf en kraftig impuls till hvac det i närvarande stund är? Hvem? Det varen skald: Tegnår. Det är också han som författat de verser, som nn framkallat den värde talarens spe. I valet mellan utskottets och hr Ekmans motivering till afslag å hr Björeks motion kan jag. för min del, ej annat än föredraga den förstmnde, af skäl, att deri ett obetingadt förtroende till regeringen nyalar sig hvaremot hr Ekmans är mera vilkorlig. tskottet säger: att rikets ständer äro förvissade derom, att den svenska regeringen i sin politik i förevarande, som i hvarje dylik fråga handlar efter hvad Sverges värdighet kräfver och ex.er dess folks för regevingen tillräckligt kända önskningar, der dessa kenna göras gällande, utan att landets sanna iniressen blottställas; på grund hvaraf ptskottet afstyrker motionen, etta synes mig, mina i:errar, vara ett värdigt språk, särdeles som man nu vida bättre känner regeringens tankeoch Handlingssätt, n då mydonen väcktes, och detsamma i alla hänseenden står i öfverensstämmelse Ki älnast med den inom landet allmänncst rådande opinionen, utan jemväl med mo ones afsigt. Undersådana omständigheter bör segeringen Fättvisligen kanna. påräkna ett oinskränkt för, roende, ocI det är älven det, som atskottet ger. Hr Ekman framställer deremot issa vilkor för synspatierna — eller åtminstone r elt kraftigare uppnädande i öfverensstämmelse med dem. Han talar om Sverges ära och värdighet, om fedns oafvisliga kh hof o. 8. v. Dessa vilkor kanna tydas på manga gött, de äro illtför elastiska. Antagas de såsom ståndeis mening skall hvarken regeringen, landet eller utan rätt veta på nd pankt vi befinna 035. Skall regeringen verkligen kunna handla värdigt; anusts Intressen, så bör, när regeringen visat f1 ig förtjent af allmänt förtroende, landet fram-1s örallt icke genom tvetydiga vilkor binda den-Åi amma i dess frihet, att, allt efter händelsernas(; sång, handla Just fuöat fver a kast ö Hr Björek förvånade sig öfver den omkast-j(c ing i tänkestitet, till hvilken här företedde sigj! tskilliga symptower. Påminte sig nemligen att j! y D 8 v o ans motion Vid remissen erhöll ganska mycket nderstöd. Oeh den syftade ju endast derhän it uppmana regeringen att, I bändelse vestmakerna toge initiativet tjll en diplomatäsk intervenon, till dem ansiuta sig, Detta hade nu inffat, och då det med motionerna afsedda änamål var vunnet, hade motionärerna ingentingf tt invända mot utskottets utiåtande. Dsuevorels sken hvarföre tal. icke hölle på motionen vi id sre. sralaren trodde dylika uttalanden från dej! indre män. erna vara af ganska stor vigt och iB inske kunna Orekomma kriget. Talaren på-jsi inte om att Svrge genom Novembertrakta-p n har förbindelser till vestmakterne. Mot-ite tie sig hr Ekmans för2!ag. Genom att biträda I m stsamma skolle man uttala Sig om en eventua-jA et som ännu ej vore kommen, och detta vorelM politiskt klokt. di Hr Ljangberg protesterade emot hr kömmi trande, att vissa tidningsartiklar åstadkommit Spanique, Någon sådan hade tal. ingalunda rmark:; men nationeu har allt från den tid m börjat med större allvar och ibärdighet vinnvä pga sig om landets. inre utyveckiing, byst en a enägenhet för krig, som måste anses lika na-T rlig som berättigad. För Wienertrakiaten hy; tal. icke någon öfverdrifven vördnad; men 9 skuile tjena den polska saken il a, om mang i ven i denna fråga ville frånkänna nämnde ktat all betydelse. Då hr Carlen påstått, att erge i densamma väl erhållit, men icke gifvit ra garantier; så vore han i det afseendet af a tankar med en man, som icke ansetts sakomdöme. och insigter i hithörande a Le 0 mligen koniusrg Oscar, som år 1846, med st d af ene fördraget. protesterade mot Krakaus införvande med Österrike. Ir Lallerstedt. Ja2 vill icke falla ner till en st om hvem som här väckt frågan om krig er fred. Den, som derom vill söka närmare plysning, finner d.n i borgareståndets proto ler Mig synes att i en fråga, hvilken berör heliga intressen, man icke bör kasta beskyllgar mot hvarandra; de tjena för öfrigt till nting, ty frågor ef sådarvt slag som denna k k Kit Å