ken. För Arnäs tingslag: nämndemannen PF. Domeij i Dombäck, Grundsunda socken och bruksförvaltaren DL. Trolle vid Gideå bruk. Suppleanter: häradsdomaren Anders Danielsson i Näset, Arnäs socken, och nämndemannen Per Olof Olofsson i Skede, Grundsunda socken. : TEATER. Kongl. teatern gaf i förgår afton för första gången Villars dragoner, opera-comique i tre akter af Lockroy och Cormon med musik af Aimå Maillart. Styckets torftiga handling, hvilken författarne, väl icke af någon inre dramatisk nödvändighet, men, såsom det synes, för att erhålla ett af andra skäl betingadt längdmått för operan. utspunnit i hela tre akter, är förlagd till den tid, då den tappre marskalken, sedan hertigen af Villars, sändes af Ludvig XIV för att med vapenmakt betvinga och un-; dertrycka de religiösa rörelser af protestantisk art, som yppat sig hos en del af befolkningen i södra Frankrike. Marskalken sjelf uppträder emellertid icke i operan, och hans dragoner, efter hvilka densamma erhållit sin titel, hafva ingenting annat att deri beställa än att sjunga. ett par körer och taga en svängom med bondflickorna. Det är egentligen en underofficer Belamy (hr Arlberg) vid bemälde dragoner, hvilken i stycket spelar kaxe, men som råkar att mindre sysselsätta sig med observerandet af protestanternas förehafvanden, än med den lifliga och lättfotade madame Georgette (fru Strandberg), som är hustru till den förmögne bonden Thibaut (hr Sand stedt), hos hvilken Belamy är inqvarterad. I sista akten ådagalägger äfven den sed nare på ett grundligt sätt, att han tagit öl för ärende, då han 1 ganska välplägadt till stånd sjunger en dryckesvisa, som emellertid hvärken kan räknas till de sorgliga, de Justiga eller de sorglustiga. Den, som i främsta rummet bidrager att undan dragonernas förföljelser rädda en hop af flyktande protestantiska män och qvinnor, är den lilla Rose Friquet (mll Gelhaar), en flicka, som, utan mnägon vårdande hand, uppvuxit lik en vildblomma i skogen; hvars simpla drägt och kärfva gjort henne till en skottafla för det a bondfolkets spe och hån, och till hvars goda hbjertas Sä kaper ingen annan funnit nyckeln än bibauts dräng Sylvain (hr Dahlgren), hvilket dock icke hindrer honom att, på grund af andras prat, misskänna henne och stöta henne ifrån sig, och hvilket här, såsom vanligt, tyckes ske för att åstadkomma effekten af en återförlikning. Hvad den lyriska delen vidkommer, så återfinner man visserligen i Maillarts musikeliska behandling afämnet den lätthet och gavoir faire, som tyckas vara gemensamma för de nyfranska kompositörerna, men de djupare anlagda instrumentala kombinationerna, som fint och sannt måla den dramatiska situationen, som redan vid ett första åhörande tillkännagifva sig vara ef den art, att de, för att rält uppskattas, måste höras förnyade gånger, torde man förgälves söka deri, äfvensom öfver bufvud taget några mera anslående metodiska motiver eller någon egentlig originalitet. Tvärtom, hvad den sistnämnda egenskapen beträffar, behöfver man här icke lyssna länge förrän man, utan tvifvel i ymnigare mått än hvad som esomoftast annars plägar vara fallet, påträffar den ena reminiscensen uppdykande efter den andra, af både franskt och tyskt ursprung. Om kompositören kännt sig ega förmåga och kallelse dertill, hadeämnet väl lämpat sig för en musik i mera folklig anda, men sådan den nu i allmänhet är, skulle man svårligen kunna sluta till de sjungande personernas stånd, om man icke säge deras drägter. Sylvains romans i första akten hörer utan tvifvel till det bästa i operan och påminner till och med genom d:ss vackra melodi om franska musikens gyllne älder. Rose Friquets aria i sista akten är omvexlande och rätt dramatisk. Dessutom torde böra nämnas ett par dustter i andra akten samt den derstädes äfven förekommande bönen af de protestantiska flyktingarne. Hvad beträffar utförandet af en operettsådan som den ifrågavarande, ligger det utan tvif vel mycken makt uppå att det dramaliska spelet blifver sannt och naturligt, och det tyckes alltmera som om våra yngre art ster hade svårare att fiena sig i och k tigt lösa sådana uppgifter, än när de antinfe få anslä en mera högtrafvande ton eler närma sig karrikatyrens område. Den tiden är dock icke ännu så synnerhgt aflägsen, då man på den kongl. ecenen fick se operetter sådana som Fra Diavolot, Två ord, Gubben i bergsbygden med flera, återgiftvas med en natursanning, liflighet och frisk het, som alitid hade en lifvande återverkan på åskådarne. I optretten, hvarom här är fråga, gafs Rose Friquets roll af mll Gelhaar, som un-14 derstundom var något besvärad af en tillfällig hesbet, men som i öfrigt gaf partiet på ett omsorgsfulit och behagligt sätt, och vilket, i förening med hennes vackra bemödanden i dramatiskt hänseende, tillskyndade sångerskan en fremropning vid operans slut af den under aftonen för öfrigt temligen passiva publiken. Hr Dahlgren sjöng sitt porti ganska förtjenstfullt, men hade i allmänhet för litet af bondgosse, till och med i chevelures. Om hr Arlberg gäller detsamma hvad sången beträflar, kanske med undantag ef den visserligen i sig sjelf något fadda dryckesvisan; men han hade för litet af den martialiska ruffen, för litet al knektent. Fru Strandberg, såsom hustru Thibaut, och hr Sandstedt, som den förmögne och knipsluge bonden, hennes man, uppfyllde utan tyitvel bäst rollernas dramatiska fordringar. j Representationen bivistades af den kong. familjen, och gafs för utsåtdt hus. SS nm a mm pe mega kMUSIK. Konserten för Polen. Den andliga konsert, som i går afton gafs i Katarina kyrka till förmån för de i stri1. den för sitt fosterlands frihet eårade polac-.