Den för emigranten Bakunins öde så varmt intresserade författaren i Dagbladet har funnit, att hans förra giftiga uppsats, sammanplockad ur tyska skrifter och benäget tillhandahållna gamla tyska tidningsblad, framkallat allmän indignation. Han har derföre hittat på den krigslisten att genomleta årgången 1849 af Aftonbladet och då han der, såsom rimligt var, funnit en artikel rörande Bakunin med anledning af dennes inblandning i de revolutionära tilldragelserna i Sachsen, triumferande aftrycka denna artikel, dervid låtsande som innebure den det: samma som de ur ilskt reaktionära korrespondenser i Augsburger Allgem. Zeitung reproducerade lika grofva som lösa tillvitelserna. Det:a är emellertid — såsom hvar och en finner, hvilken läser båda artiklarne — för ingen del händelsen. Den af Aftonbladet 1849, förmodligen efter utländska blad, sammanfattade uppsatsen tecknar Bakunins filosofiskt-demokratiska och revolutionära teorier, sådana man då trodde sig känna dem, utan att ens med den ringaste hänsyftning framställa honom såsom en vild och passionerad politisk mordbrännare, hvilket klarligen är hutvudsyftet med bela den första Dagbladsartikeln. Ett yttrande förekommer i Aftonbladsartikeln af 1849 derom, att åtskilliga af demokraterna misstrodde Bakunin, emedan de ieke visste, om han ej möjligen vore mera diplomat än demokrat och knnde stå i något hemligt förhållande till ryska regeringen. Ettsådant misstroende kunde omnämnas år 1849; men altnu ens tala derom innebär den allralöjligaste kalomuöi. Den som uppoffrat förmögenhet och samhällsställning i sitt fösterland (familjen Bakunin, mycket ansedd i Ryssland och har gifvit detta lawd utrikesministrar och andra högre dignitärer), den som vidare för sin politiska tro tillbragt 27; år i österrikiskt statsfängelse och sedermera omkring 10 år i ryska fängelser och i Siberien, torde åtminstone kunna ha anspråkfpå att slippa höra ett numera rent af dårhusmässigt ordande om konnivens med ryska regeringen, i samma ögonblick man tillika tillvitar honom att vara så hätsk mot denna regering, att han mot densamma tillgriper hvad medel som helst. För öfrigt känner man numera, genom Bakunins anslutning till Herzen och samverkan med honom i och genom Kolokol, Bakunins verkliga politiska ståndpunkt långt bättre än det var möjligt 1849. Han förkastar helt och hället de kommunistiska teorierna och omfattar de konstiutionelt-demokratiska, samt utgör en af ledarne af det unga Ryssland, det liberalt-revolutionära parti, som icke hoppas någonting godt för friheten i detta land, så länge det konstigt hopfogade ryska statssystemet genom den tysk-byråkratiska centralisationen sammanhålles, och som derföre vill, att Ryssland skall för alltid bryta med eröfringssystemet, som utgör ett kro niskt ondt, hvilket endast kan häfvas derisenom, att alla främmande, med våld underkufvade länder, såsom Finland, Östersjöprovinserna och Polen, återfå sin frihet, och det verkliga Ryssland kommer att bilda en jederativstat med en möjlighet af sjelfstyrelse och administrativ kontroll i de särskilda landscelarne. Vi kunna lätt föreställa 088, att dylika sträfvanden kunna vara en styggelse, någonting r.kligt gräsligt för preussiska och ryska diplomater, men att de för svenska sinnen skulle kuona innebära nåsonting oroväckande, det ha vi sannerligen svårt att fatta. o—a——UERRE