3er denna onåd yttrat till storfursten: Monsignieur, jag förstår mig på att kommerdera soldater, mn icke stråtröfvare!t Men militärerna i allmänhet, de gunsten, de åt hv anförtrodd, likt sprök, och i d ej annat fel än att vara Callför tmodera Jag säger ingenting anmmat än hvad jag be stämdt vet, och har ännu i lifligt minne en konversation, som jag för några Gagar sedan hade med en rysk genetal. Danton sjelf hade midt under Beptember-morden ej kunnat ytira sig på ett mera vältaligts Sådan är sinnenas stämning hos bå tierna. Hvad kan väl nu und hållanden möjligen göras för I svarar härnppå med den djupaste öfverty gelse: Blott en enda sak?, nemligen Jandets fullständiga afskiljan!e från Ryssland. I närvarande ögonblick har hatet bildat ett svalg mellan de båda folken, och detta svalg kan ej fyllas genom några slags eftergiter. Ty värr gifves ej heller mer än ett medel at kunna komma till en sådan lösning, och detta medel är — krig. En diplomatisk intervention? den skulle ej tjena tili någonting. Eller en kongress? Innan en sådan hunnit samlas, skulie man ej finna sten på sten qvar i konungariket. Med ett ord, i fall Europa vill att kampen skall upphöra, så mäste det bereda sig på kri Och i fall Europa icke vill kriget, eå det icke lemna offren något hopp; ty hvarje hopp vore, då ett svek och ett onyttigt barbari. Antalet af insurgentband är omöjligt att kunna bestämma. Man finner sådana uti ästan hvarenda skog, och man kan utan någon Öfverdrilt säga, att hela landet deraf är öfversvämmadt När ett band blifvit sprängdt, begilva sig dess medlemmar till sina hem eiler sluta sig till något annat bend; och få dagar derefter, sedan ryssarne äro borta, återkomma de och intaga ånyo den plats, der bandet sprängdes. Alla klasser af folket, med undantag af bönderna och judarne, göra nu gemeisam sak med insurgenterna. — Godregarne bestämde sig sent, men för nä: varande betala älven de med sina penningar och med sitt blod, och märkvärdigt nog stå de flesta banden under befäl af adelns medlemmar eller af gamla officerare. Till och med sipnesstämningen hos bönderna börjar nu att förändras. — Fiendtligt mda i början. äro de det numera vida mindre. Utplundrade at kosssekerna, orsade och misshandlade af trupperna, utleverera de ej längre se sprängda insurgeuterna, och börja sjelfva att låta höra ett doft knot. Flera ingalunda exalterade godsegare halva försäkrat mig, att på deras egendomar flera af bönderna, i början föga benägna för resnisgen, hade slutat med att komma öfverens med banden. Härmed må nu vara huru som helst, så kan man likväl ännu icke, som jag tror, räkna på något verksamt bistånd från deras sida. Men, som ni vet, är i ett partigängarekrig frånvaron affiendtTighet hos inbyggarne redan en stor vinst. Jag telar här ej om bönderna i Podlachien, ty dessa utgöra ett undantag. De äro jordegare och adelsmän til börden oaktadt deras fattigdom. De ha ock mangrannt marscherat. Efter Langiewicz internering har centralkomiten återtagit sin myndivhet. Ävnu rå der en ganska djup hemli het öfver denna komits sammansättving, men ella nuderkasta sig dess bud. Gorsegarekomiten, hvilken hade upplöst sig då Langiewiez tog diktaturen, har nu bloit törbehällit sig att få sjelf reglera f-rdelningen af de revolutionära pålagorna. Dessa pålugor utgå ordenligt; man erhåller en qvitiens, och alla menniskor betala. På de orter der det finnes insurgentband äro de godsegare, som in natura leverera krigsbehofven, mindre höårdt beskattade. Jordegarnes prestationer kunna variera från 6—10.000 polska floriner (2700 —4500 rdr rmt) ända till 40 —50,000 flori ner (18—22.300 rår) om året, och erläggas i tvenne poster. ingenstädes ha några missbruk blifvit begåsgna från insurgenteruas sida. Allt försiggår i den största ordsing i alseende på reqvisitionerna för kriget. Of verallt der man kan betala, betalar man. I markis Wielopolskis slott, der Langiewicz qvarstannade flera dagar, försäkrar man att han lät betala allt hvad som togs, med undantag af lifsmedel; sägande, att af en vän kunde ban emottaga nagot, men icke af en fiende. Hvad Österrikes delaktighet i hela denna uppresnivg angår, så synes den mig ganska gren, ehuruväl dess syften ännu ej äro kända. En person, för hvilken j2g hyser allt förtroende, bar försäkrat mig att revolutionspartiet alltid stått i direkta förbindelser med nämnde makts agenter. Tidningen! Czas tillkännagaf i förgår, att en hop in-I: surgenter, som alväpnats vid gränsen, hade : bliivit förd ifrån Krakau till en liten stad, , hvars namn fallit mig ur minnet, föratt der), interneras. Nu ha af de 400 man, som utji gjorde truppens numerär, 340 under vägen j kommit undan. Jag har detta aren person, ! som bor i den lilla staden. I första b ! af kriget var Galiziens gräns altdeles öp-), I c t f f l ( pen; man gick der fritt in och ut; man införde vapeu. För närvarande säges neutragare iaktiagen. Vid preu a gränsen inswugglas ock uf judarne mycket vapen och k örnödenheter. Men allt detta hindrar icke att insurgenterna för hvarje dag känna allt större behof deraf. Preussarne äro, som man vet, ytterst fi-1 endtligt einnade. Det språk, som föres at; härvarande preussiska konsulat, öfvergår till. och med i hätskhet de ryska generalernas.!1 Döm sjelf då huru det kan låta. Sedan nå-ts gon tid äro de likväl något mera försigtiga, j. emedoan de för hvad pris som helst vilja 4 4 j liteten vara något s undvika anledningar till en intervention. — I Hvad markisent (Wi-lopolski) ongår, så? I I 4 r han nu ganska asickommen. Föremål. för folkets förbannelse, ötvergitven af alla dem, hvilka hans trånstötande väsende icke j: redan förut från honom aflägsnat, uppehålles ! han ei af annat än sitt börmod. och man j