ket synes oss hafva varit ungefärligen lika betydelsefallt som allt annat. Första mötet mellan Gustaf 1IL och grefven af Albanien (Albany, som han kallade sig på engelska) egde rum i en loge på operan i Florens. Prelendenten infann sig der för att vara den förste att uppvakta den svenske monarken. De komplimenterade hvarandra mycket, men gubben satte sig bakom; han såg fasligt förfellen ut, gick med största svårighet och var illa klädd, (Armfelts dagbok, anuförd hos SchinkelBergman 1: 305). Gastaf Ill återgäldade artigheten — detta var blott ett par dagar efter ankomsten till Florens — och blef snart en mycket flitig gäst hos pretendenten; konungen behandlade den gamle Stuart fullkomligt de roi å roi, preteudenten uppförde sig, oaktadt förfallen och illa klädd, med mycken dignitet. Armfelt beskrifver hans middagar som splendida och yttrar att hans hus var Sartegt nog arrangerad; gubben, som emellanåt blossade upp likt en halfförlärd brand, var intressant när han kom att ala om sina ungdonmsöden, Adlerbeth blef rörd af att lyssna till dessa hans berättelser; sjelf kallade sig Stuart gerna en gammal soldat, som saknar bröd, det är också sannt att han med de 36,000 livres i ränta, som då var hans hela årliga inkomst, icke kunde kallas rik; emellertid gaf han baler, såg hvarje dag mycket folk vid sitt bord, gjorde bland annat tre powpösa middagar för konungen, lefde, med ett ord, kungligt, fast pi kredit, bar dessutom alltid strumpebandsorden och hade kungligt vapen utanpå sitt palats. D-:n fallna storhet, som i Italien var känd under namnet Sgrefven af Albanien, hade i sjelfva verket en gång halt en romantisk histvria, men denna bade lått ett mera ömk ligt än tragiskt slut. År 1745, då Carl Edward, den siste verklige representanten för huset Stuart (ty hans broder hade redan vid ett par och tjugo års ålder blifvit kardinal) plötsligen en vacker dig infann sig