ningarnes förvånande framsteg hafva ändrat förhållandena. Vår linieskeppsflotta har spelat ut sin roll och vi hafva icke något annat val än att nedstiga från vår inbillade storhet och inskränka vårt hufvudsakligaste sjöförsvar till skärpörislartyg med det kraftigaste artilleri. Att Du estämma huru många, huru stora eller huru beskaffade dessa fartyg böra vara låter sig icke göra ty vi lefva i en tidpunkt, då en sådan. ris uppstått inom sjökrigsväsendet, att man väl kan påstå någon dylik aldrig förrhafva egt rum, icke en gång då, när till följd af kompassens och krutets uppfinning, de små vikingasnäckorna förvandlades till stora, kanonbelastade, seglande träfästningar; Bö den förändringen gick långsamt och behöfde århundraden för att utvecklas, hvaremot nu för tiden uppfinningarne jaga hvaran-. dra fortare än snällpressen hinner omtala dem. Lyckligtvis är det icke ensamt vi, som blifvit Tedlösa till följd af den nya sakernas ordning, utan de största maritima nationer äro lika villrådiga om hvad de böra företaga sig. Lyckligt-! vis äro vi i ett bättre predikament än de, i så fall, att vi endast hafva våra egna kuster att försvara, hvaremot de hafva kolonier på långt aflägsna farvatten. Oaktadt alla svårigheter, har dock ingen vid hafvet boende nation tvekat att anstränga sina krafter, för att skaffa sig ett tidsenligt sjöförsvar, och vi böra icke tveka att anstränga våra. FörAE har sjelf visat oss vägen till vårt försvar, å den gifvit oss ett land till större delen omifvet af haf med otaliga vikar och hamnar. därkvärdigt nog inträfiar det också att på samma gång vi, genom ett oförsigtigt handterande af våra skogar, hafva blottat oss på den förnämsta materielen till de gamla krigsfartygen, försvinna dessa fartyg från krigsteatern och lemna: vum för jernfartyg, till hvilkas förfärdigande vi ega en outtömlig materiel inom landet. Också synas de nya uppäinningarne vara vida mer till fördel för de nationer, hvilka inskränka sig till sjelfförsvar, än för dem som vilja gå anfallsvis till väga. Särskildt tror jag att vi uti den nya sakernas riktning kunna se morgongryningen till en ny dag för vårt Jänge aftynande sjöför svar, om vi nemligen förstå att rätt uppfatta vår ställning och nu i det afgörande ögonblicket välja rätta sättet för vapnets förändring. Våra kuster äro till det mesta omgifna af skärgård, och skärgårdsvapnet således vårt naturliga vapen mot dem som vilja ofreda våra fredliga vikar och stränder. Jag ser i hoppets perspektiv hela vår kust försvarad af monitorer eller andra kraftiga skärgårdsfartyg; dessa fartyg stationerade under fredstid i Carlskrona och Stockholm, under krigstid derjemte i flera andra af våra förnämsta hamnar, dessa hamnar medelst jernvägar förbundna med rikets stambanor, så att man i krigets stund har hastig landväga kommunikation emellan de ställen på kusten som behöfva försvar och emellan dessa ställen och det inre af landet. Jernvägarne äro det medel som skall förena sjöoch landtförsvaret med hvarandra, och dessa vägar i sin helhet betraktade anser jag vara förnämsta stödet för hela vårt försvarsverk ; ty det är så tydligt och klart, att uti ett glest befolkadt land med en vidsträckt gränstinie måste just den hastighet, med hvilen trupper och rigsförnödenheter kunna kastas till de ställen af gränsen som för tillfället äro hotade, vida mer än försvarsverkets storlek i sin helhet, bestämma stridens utgång. Det är så tydligt och klart, att en liten men rörlig trupp här kan göra mer, än en stor truppstyrka, om denna stora styrka ej kan utan lång tidsutdrägt förflytta sig. Men icke kunna vi, likasom ostran sluter si inom sitt skal, helt och hållet afsäga oss al kommunikation med den öfriga verlden? Icke kunna afkomlingarne af de gamla vikingarne. ställa sig på stranden och se utåt hafvet, utan att åtminstone deltaga i de öfriga nationernas fredligare idrotter? Svenska staten kan väl icke helt och hållet undvara fartyg, som ega förmåga att plöja oceanen. Vi behöva dem för att skydda vår handel, för att utföra beskickningar på aflägsna haf Men dessa fartyg blifva då, ehuru örlogsfartyg, likväl icke egentliga stridsfartyg, som kunna uthärda hårdare sjödrabbningar, utan snällseglande med hjelpkraft af ångmaskin försedda fregatter eller korvetter, destyckade med nägra få kraftiga kanoner, med ett ord farteg något när liknande vår nu egande ångfregatt Vanadis, och deras antal måste blifva högst ringa, exempelvis tre stycken. Ja m. hl! Mera storartad eller annorlunda vågar jag icke tänka mig att vår blitvande nya flotta kommer att se ut, åtminstone under den närmaste framtiden, och egde vi blott ett sådant sjövapen, kraftfullt och godt, med väl inöfvade besättningar, så tror jag att vi kunde betrakta detsamma med glädje och stolthet. Vi egde då en god förelöpare till framtida krafters utveckling. Vår gamla flotta är till större delen utdömd och den nya existerar endast i fantasien eller å papperet. Hvad är att göra för ögonblicket? Dupphörligt excersera personalen, följa uppfinningarne och i mån af landets tillgångar anskaffa nya fartyg af de mest godkända modeller. Utan dessa åtgärder skulle flottan sjunka, ik fjunka så djupt att den aldrig mer blefve tbar. Hvad jag nu uttalat ger tydligt tillkänna, att jag icke motsätter mig K. M:ts proposition anående femte hKufvudtiteln. Tvertom anser jag det der gifna förslag vara det bästa, som under närvarande förhållanden kan uppgöras. Jag beklagar att statsutskottet ej beviljat hela det belopp som blifvit begärdt, men då endast osäkerheten om beskaffenheten af framtidsmaterielen och icke någon motvilja att göra uppoffringar för sjöförsvaret, föranledt utskottet att till en annan statsregleringsperiod uppskjutå något af det begärda, bör man Härvid blott anmärka att nationen icke får neka vida större uppoffringar för att ifrån intet skapa ett nytt tidsenligt sjövapen. Särskildt fägnar det mig att ingen afprutning egt rum på excersisanslaget för skärgårdsvapnet. En talare här har klandrat att roddkanonsluarne blifvit bibehållna; men man kan väl icke örstöra det gamla man eger, innan man fått något nytt dugligare i stället. Man måste hafva dem för att excersera personalen. Samma talare har sagt att man icke kan förvärfva sjömanskap utan genom resor på aflägsna haf; men jag frågar hvar och en, om man ej kan bli va sjöman utan ätt behöfva segla på Osteller Westindien. Om man t. ex. låter en sjöofficer under 10 års tid föra en monitor på Östersjön, segla långs hela vår kust, segla under alla de omständigheter, såsom vackert och svårt väder, höststormar och dylikt, som kunna under krig förekomma, med ett ord i alla svårigheter, i med undantag af fiendens kulor, och man låter en annan segla 10 år på Ostoch Westindien och der observera orkaner, strömsättningar, passadvindar och dylikt, så tror jag att hvar och en måste medgifva att den förre bör vara skickligare att föra sin monitor i kriget än den sednare, som icke handteradt detta fartyg. Att e stå något annat är som att säga att en soldat ej kan skjuta med sitt gevär i striden utan att han först lärt sig att skjuta med kanoner. Jagj finner sjöministerns förslag välbetänkt och önskar blott att vår blifvande nya flotta må vinna: kärlek och förtroende hos de män, som skola föra densamma, kärlek och förtroende hos nationen och kraftigt bidraga att försvara vårt älskade fosterland. (Forts. följer.) Rättegångsech Polissaker, — En gardist vid namn Carl Eric Hammar vid andra gardet, hoppade i går afton i sjön nedanför kaserngården samt omkom. Han hade