huru fort, tätt och frodigt barrskog fröar sig och återväxer inom verkliga skogstrakter, äfven om marken der misshandlas genom svedjande och betande, och tvärtym huru svårt det är att uppdraga en skogspark på annan mark, der skog i grannskapet icke förut finnes måste erkänna detta. I de fordom skogrika länderna Grekland, Italien, Irlands, på ljunghedarne i Södra Frankrike och Er förallt Island, hvars klin öfverensstämmer med vårt eget, och af hv ide vi börde taga varning, har det visat sig omöjligt att återplantera någon skog, och inom vårt eget land lemna norra Skånes, södra Hallands, Sunnerbo härads och Svältornas ljunghedar, samt de nakna bergena i Bohuslän och Dalsland, bevis uppå huru skog icke vidare vill fort, der den blifvit utrotad och förstörd i en hel trakt, och hvilket skydd och hvilka omsorger det fordras att förmå planterad skog att gå till på sådana trakter. Ait derföre grunda ett lands skogshushållning endast på plantering och skogsodling, är omöjligt sedan den förat befintliga skogen blifvit förstörd. Denna utväg är redan för sent påtänkt i största delen af södra Sverge. När man känner att våra barrträd icke i slutet stånd lemna kottar och frö, före en ålder af 70 år, så är det fara värdt att, äfven i öfriga delar af landet, skogsodlingen snart skall omöjliggöras af brist på plantor och frön till sådd, utan alla ädlare och mogna träd hunnit nedhuggas. I värt land, der skogsprodukterna utgöra och hittills utgjort en så hufvudsaklig exportartikel, är det ej heller tänkbart, att en artificiell skogsodling på tyskt maner skulle kunna ersätta det naturliga skogsbruket, som hittills varit och visserligen alltid blir det enda lönande i Sverge, och detta skogsbruk fordrar ovilkorligen att spara våra uppväxande skogar,tillsde sjelfva blifva fröbara, och omringgande merker blifva sjelfsådda. I form af lustparker och mönsterskolor, kunna planterade skogar äfven i Sverge tänkas uppragna och vårdade, men det blir alltid i obetydliga skala, och mera till ögonfägnad än till ekonomisk vinst. För vårt land äro slutligen skogarne ett vilkor för landets beboelighet, och ett vilkor, hvarförutan menniskorna icke här kunna lefva. Det är derför icke för oss rådligt att i afseende på skogshushållningen taga andra länders exempel till rättesnöre. Slutligen är det ett factum, att marken aftager i skogsbärighet, generation efter generation, och att för hvarje repris, som skogen nedhugges endast ett annat och sämre slag af samma sorts skog återväxer i dess ställe, den må nu planteras elter sjelfsås. Detta förmärkes visserligen icke inom en menniskas vanliga lifstid, emedan ingen hinner att upplefva mognaden af en längt mindre af tvenne skogsgenerationer efter hvarandra. Men om vi gifva akt på dimensionerna och fastheten af det virke, som ännu finnes qvar i gamla träbyggnader från 1600-talet, eller i gamla rustverk och pallisader i våra fästningar från denna tid, hvaraf en ofantlig mängd t. ex. förefunnits i Göteborgs vallar, så måste vi medgifva att sådana slags träd icke mera nu stå att finna, och att vi till och med till mastspiror måste åtnöja oss med furor af smäckrare dimensioner och lösare textur, än som då begagnades i tusental till de simplaste behof. Agardh anför i sin Statsekonomiska statistik, Del. III, 8. 341, huru, i en ännu bibehållen kyrka från 1300-talet — byggnadsvirket utvisar ännu större dimensioner, och genom sin efter 500 år ännu oskadade beskaffenhet ådagalagt en fasthet mot förgängelsen, som intet furatimmer i vår tid mera uppnår. Ty långt innan vår tids barrträd hinner till sådan storlek och kärnfullhet — taga de röta — ifall de äfven skulle lemnas oantastade af menniskohänder. Af allt detta utgår att våra skogar sekel efter sekel aftaga i växtlighet, och att det är en missräkning om man förlitar sig på, att i stället för dem som man nu hugger ner, andra lika goda komma i stället. Uti ett land, der icke allenast till byggnadsvirke och vedbrand skogarne äro oumbärligare än någorstädes (ty annat bränslematerial hafva cke inom landet att tillgå), utan äfven dessa kogars bibehållande i sitt växande tillstånd är af den allra största vigt för jordens odlingsbarhet och bärighet, genom den fuktighet de draga åt sig, och utbreda omkring sig; ock slutligen ifven genom klimatets beroende af allt detta, och genom det skydd som skogarne lemna mot .jellvindarne, deras befintlighet utgör ett vilkor :ör landets beboelighet — är det ett sjelfmord att drifva skogsafverkningarne till den höjd, att planteringar skulle blifva den enda utvägen att återersätta hvad vi förstöra. Men då den tyska Håningen medger att tiden för lagstiftning rörande skogsplantering ännu icke är inne, och att hela den frågan är qvistig, och då i detta afseende styrelsen heller ingenting kan anbefalla, utan att störa den enskildes rätt att förfoga efter behag öfver sin egendom, då är det lyckligt att en utväg finnes, och att regeringen på ett ganska humant sätt begagnat sig af den, för att i någon mån stäfja sköflingslustan samt för att, utan att fråga skogsegarne till råds, men till deras eget och efterkommandes bästa och intresse, bevara åtminstone den späaste delen af vära uppväxande skogar genom att göra den mindre afsättlig. Denna utväg består i skyddstull. Det är visserligen sannolikt att denna utväg icke skall långt förslå, utan att med den mani, som bemäktigat sig alla skogsegare att hejdlöst afverka och nedhugga allt hvad som åtkommas kan, utan tillbörligt afseende på pris eller möjlighet till afsättning — bjelkar som telegrafstolpar, sparrar som läkter och pitprops — landet skall i alla fall gå den sorgliga framtid till mötes, som vi ofvan sökt skildra; men en lindrig skyddstull, kan dock möjligen i någon mån hejda farten af förstörelseverket, och det vore alitid en vinst att vinna några års anstånd med vår slutliga ruin. Då så många mäktiga intressen emellertid inom vårt eget land arbeta för borttagande af alla and på friheten i detta afseende, nemligen först exportörernas intresse, dernäst våra 100,000tals sågverksegares intresse, samt slutligen och isynnerhet skogsegareintresset — så är styrelsen i behof af allt det understöd som en upplyst opinion är i stånd att gifva åt dess åtgärder — och vi hysa den förhoppning att styrelsen sist af allt måtte taga intryck af utländningars råd rörande vår skogshushålining, hvilka råd, om än dikterade af verklig välmening, ingalunda o egnade att förekomma hvad vi alla önska att hindra, nemligen våra skogars slutliga och ohjelpliga förintande. C. G. s—— ROTSEE BRältegåtgsoch Polissaker. Vi omnämnde för några dagar sedan att snickaren Björck blifvit inkallad till poliskammaren, angitven att genom våldsam behandling ha vällat snickeriarbetaren Sjöstrands död. Af le hörda personernas berättelse om de yttranden aflidne Sjöstrand haft samt andra förekommande omständigheter ville det vid första förhöret synas, som om Björck verkligen utöfvat vild mot Sjöstrand. Efter medikolegal besigtning å liket har daoktar Rlachet i dac emellertid afgifvit föl.