härda vilkor, och nalkas ytan endast der, hvarest inga andra finnas, i de kallaste hafven. EEE Pe svenskantförseltullarneå trävaror. Till Redaktionen af Aftonbladet! I fråga om svenska utförseltullarne, har den i Stettin utkommande Ostsee Zeitung beklagat vår svenska enfald, som, i ändamål att skydda våra skogar; från för hastig konsumtion, belagt våra spädare skogsalster, såsom sparrar, telegrafstolpar och läkter med skydåstull (se Aftonbladet för den 3 Febr. detta år). Samma Handelstidning gifver, i likhet med vår göteborgska Handelsoch Sjöfartstidning vid handen, att den enda förnuftiga metod, som vi hafva att följa i vår skogsbushållning, är att uppmuntra våra skogars nedhuggande nu, genom att underlätta all trävaruexport, vare sig af fullmoget virke eller ungskog — hvarefter först varans värde blir fullt uppskattadt, samt nöden kommer att tvinga till hushållning med hvad som är qvar, och i sammanhang hvarmed skogsodling och planie:ing på tyskt manår blir nödtvång, hvilken plantering först skall åstad komma den rätta växtligheten åt våra skogbärande marker, och för framtiden gifva rika skogsskördar. Det är samma sats, som drifves af många af våra egna landsmän, hvilka idka eller befordra den vinstgifvande industri, som under namn a! Strävarurörelse sedan tvenne årtionden i så stor skala och tilltagande progression bedrifves uti vårt land, isynnerhet i norra orterna, och merändels på statens bekostnad, hvars kronoskogar för en lumpen penning under namn af Stubbören, lemnats sågverksegarne fritt att sköfla — och genom hvilken hus Ällning. hela Norrland inom få decennier skall förvandlas till en skoglös ödemark af 1500 qvadratmils areal. Det är med samma fraser, som en del andra statsekonomer sökte trösta sig, och lugua annat folks farhågor för en snart förestående skogs brist, sedan de icke mera kunna blunda för de påtagliga resultaten af nu pågående skogsförödelse, och det icke längre låter förena sig at: verklig skogsbrist redan på flera orter eger rum; något som man länge icke ville medgifva, under påstående att klagovisorna deröfver hade i hundrade år förnummits utan att skogsbrist ändå inträffat. Tron på denna hushållsmetods tillämplighet kan också ensamt förklara det lugn hvarmed styrelsen och folket åse och förnimma huru förödelsen, ju glesare och mera medtagna skogarna år efter år blifva i alla delar af riket, allt mera griper omkring sig, för att kunna lemna samma näring åt trävaruhandeln, och huru, ju högre priserva stiga, ju flera ångsågar byggas desto hastigare ätven förbrukningen sker, så att sjelfva kapitalet, vårt skogskapital, längesedan angripet, snart icke mera skall finnas till, annat än i traditionen. Denna husbållsmetod förefaller dock ungefär som om en behållen man, som ville bli rik, började med att förslösa allt hvad han egde, för att rätt lära sig att uppskatta penningens värde, innan han ville förmå sig att sätta i verket sina operationer för det mål han ville uppnå. Första delen af denna metod är ock utan tvifvel mycket inbjudande och ganska lätt — men den sednare är desto svårare, och det är fara värdt att, likasom sistnämnde experiment trolien icke skulle hinna att utföras mera än till förra delen, icke heller i svenska skogshushållningen rämnde metod kommer att lyckas till längre utsträckning än hvad skogsförödelsen beträffar. Sverge har redan haft en så dyrbar erfarenhet i detta afseende på slik skogshushållningsmetod att man borde haft nog med lärospån häratinnan. Då rekognitions-skogarne, kronooch härädsallmänningarne och kronoskogssträckorna i Norrland år 1824 utdelades till enskilda, dels direkte, utan ersättning och vilkor, dels genom de 8. k. afsittniogarne, som ännn pågå — så var det också under förevändning och förhoppning, att dessa skogar skulle bättre vårdas, genom den enskildes större omsorg om sitt; resultatet blef dock, hvad vi alla. känna, att dessa allmänningar nu så försvunnit, att man knappast mera vet hvar de funnits, och att afsitnivgarne, i stället för att åstad-. komma Norrlands och Lappmarkernas koloniserande — endast gifvit trävarurörelsen ökade dimensioner. Det är gifvet, att den enskildes största intresse är, att af sin egendom draga högsta möjliga reveny; men då skogen, om är ven indelad, vårdad, och skött på det allra mest rationella sätt, icke återväxer på mindre tid än 20—210, och norr om Dalarne på Anda till 300 år. och sålunda icke gifver mera än ., s., eller 4, pröcEnts årlig ränta på dess kapitalvärde, så kan en sådåän hushållnin ingalunda vara för den enskilde förmånlig. edhugges skogen deremot, och kapitalet förräntas, så gifver det 6 procent. ntan all trouble eller risque, och fördubblas 6 å 18 gånger, medan skogen återväxer blott en vad återplanteringen beträffar, så drifver icke heller det enskilda intresset skogsegaren i vårt land att derå nedlägga någon särdeles omsorg eller omkostnader. Ty för det första är det en uppoffring af allt för storsint art, och som derföre icke kan påräknas i allmänhet, att göra en dyrbar anläggning, hvar af man sjelf aldrigkan få skåda någon frukt, eller hvilken man icke ens kan hoppas att, under sin egen lifstid, få se i sin första blomstring — och för det andra kan en jordägare knappt med någon sannolikhet hopas att hans efterkommande i tredje eller fjerde ped, då afkastningen af planteringen skulle vara åt: förvänta, fortfarande skola besitta samme jord — och torde han alltså tycka sig bäst sc sina efterkommande till godo, om han efterlemnar åt dem ett kapital, som gifver mångdubbel ränta, i jemförelse med hvad den sparade skonen skulle gjort, I andra länder, i synnerhet i Tyskland der skogskulturen står så högt, äråterväxttiden mycket kortare än i vårt klimat. De flesta skogarne der äro dock antingen furstliga domäner, eller lydande under fede:kommisser, eller kronoparker, och alla dessa orsaker förklara tillräckligt huv en artificiel skogsskötsel med någon fördel derstädes kan upprätthållas. Det första vukoret för trefnaden af de träd slag som utgöra den hufvudsakliga beståndsdelen af våra skogar, är att de få växa i samhällighet — och de frodras och tillväxa icke heller utan i sådana trakter, som förut hafva skog -hvars närhet och grannskap liksom gifver dem den för dem nödiga lifsluft, utan hvilken de förtvina, blifva marväxta eller buskartade och dö ut, Denna omständighet tager man icke i betraktande och lägger icke nog vigt vid. Icke ens våra forstmän till yrket hafva fullt medvetande härom, ehuru det af dem förordade