sin egen och kastar skom och vanära ötver de dödas minne. Mulatten och Gurli betraktade hvarandra. Den unga flickans ansigte fick ett mildare uttryck. Det befallarde försvann och hon räckte Walter handen med de orden: Jag skall aldrig glömma detta, du trogne väktare af din döde herres ära. Murbräckorna arbetade friskt då Gurli och Walter trädde in i salen. De blefvo der stående, för att med lika högt, om än olikartadt intresse följa arbetet. När det ringde till middag var spiseln nedrifven utan att man i den funnit något inmuradt. Gurli skämtade med Walter öfver att den ej gömde någon hemlighet och begaf sig ned i paviljongen, der man nu skulle dinera under det salen reparerades. På eftermiddagen kade hvar och en nögot särskildt att syssla med, så alt man etier kaffet åtskildes. Gurli lät bära taflan nedi paviljongen och ställa in den i det lilla kabinettet derstädes. Natten inbröt. Gurli satt uppe hos sig den lilla salongen vid de uppslagna fönsterna, samtalande med Elisabeth, eller rättare, Jyssnande till hvad denna sade. Hon talade med djupt allvar om det steg Gurli fogit genom påskyndandet af förlofningen; något som Gurli hade anförtrott henne. Gurli åhörde Elisabeth under tystnad. Det låg sannivg i allt hvad hennes fordna lärarinna sade, Hvarje ord anslog Gurlis förstånd, och likväl kände hon att detta s sade och kloka förståndsresonnement icke var mäktigt nog att verka en förändring i hennes beslut eller upplysa det dunkel som omtöcknade hennes inre: För första gången saknade Gurli själens värma i Elisabeths ord, och hon tyckte att detta filosoferande öfver hjertats hemligheter kom som en frostnatt öfver hennes inre. Det låg också vemod i Gurlis drag, då hon blickade ut i natten. Rundtomkring dem rädde en graflik tysinad.