SIULAI I ULTAaLIS VIL 185 SVR MVA ASLILMI, MAR dan t. ex. det nordligaste Skandinavien mera är en fortsättning af en kontinent från söder, så erbjuder Grönland flera anledningar till förklaring af vissa egendomliga företeelser uti den arktiska vegetationens historia och geografi. Medan den vestra kusten nästan helt och hållet betäckes af isfält och snömassor och deraf är öde och otillgänglig, och det motsatta landet vid Baffinsviken också är outhärdeligt kallt till följd af den nordliga ström, som från Larccaster sund vräker mot detsamma ofantliga massor af drifis, så är den vestra kusten af Grönland vanligen fri från packis ända upp till 73 breddgraden och värmes af en sydlig ström som o ett jemförelsevis mildare klimat och en och yppigare växtlighet. Vid Disco-ön t. ex., som är belägen på 70:de breddgraden, är temperaturen visserligen lika låg som på Spetsbergen vid den 8t:de, medlersta delen af Novaja Semlia vid den 75:te och nordligaste punkten af Asien vid den 78:de; men denna ö innebhåller dock ett ungefär dubbelt så stort antal ter som nyssnämnde ställen. Jemföres Grönlands Flora med den i Lappland och Amerika, så visar sig öfverensstämmelsen med den förra så stor, att al Grönlands 207 arter alla utom 11 jemväl finnas i norra Skandinavien, medan 96 eller nära hälften saknas i närliggande delar af Amerika eller på dess låga, släta öar i polarhafvet. ÅA andra sidan saknar Grönland af sådana växter, som finnas både öster och vester derom såväl i Europa som i Amerika och hvilka i andra polartrakter gå mycket längre åt norr, ett lika stort antal växter som dess egen Flora består af. Och till denna ytterliga fattigdom och enformighet bidrager icke minst den omständigheten, att Grönlands södra och följaktligen mera tempererade del, som dock erbjuder en kust af nära 100 mils utsträckning nedom polcirkeln åt södra udden ända inemot Stockholms latitud, ej har mera än 74 växtarter, hvarmed den kan öka halföns Flora, och lika anmärkningsvärdt är, att jemväl dessa nästan utan undantag äro sådane, som också finnas i det nordliga Skandinavien. Såsgm en medelregion mellan båda kan man anse Spetsbergen, hvars Flora man nu, genom de svenska expeditionernas insamlingar, känner bestå af 93 arter blommande växter, visserligen ett ringa antal, men dock större än man finner i något annat land vid så hög nordlig latitud. Orsaken härtill är utan tvifvel det jemnförelsevis milda klimat, som Golfströmraen framkallar vid vestkusten af denna ögrupp och hvarpå expeditionen erhöll ojäfaktiga bevis i den drifved och de ärtfrukter, som hittörts ända från Westindien. Också har vegetationen hä:städes öfverhufvud en nord-europeisk karakter, medan den deremot på den norra ansluter sig till den i Nordamerikas arktiska länder vid Melvilles sund, och dock är växtligheten häruppe vid 80 graders nordlig bredd så rik att, enligt mag. Malmgrens uppgift, af Spetsbergens alla 93 arter 73 ännu här förekomma, så frodig, att talrika renhjordar här finnå rikligt bete, och så bördig, att vid E0 och en fjerdedels grader fjellens sidor prydas af icke så sparsam vegetation äfven 1000 fot öfver hafvet. Genom största anta let af gemensamma arter ansluter sig dock Spetsbergens Flora uppenbart till Grönlands, ehuru anmärknidgsvärd än den öfverensstimmelse, som nyss omnämts, förefinnes mellan den norra kustens och Melville-sundets vegetativa alster och som tyckes antyda omöjligheten af en nordligare kommunikationsled. Af nu anförda förtållanden framgår således, att den Skandinaviska vegetationens arktiska ocmer har den största utbredning någon annan lora ännu är känd ega äfven öfver de tropiska länderka till södra hemisferen, emedan ingen af iga länder utmärkande växttyper funnit sia väg till de arktiska regione och der bibehållit sig. Men å den andra sid visar sig ock att Grönlands Flora, ehuru sammansatt af rent europeiska beståndsdelar, dock hyser ett vida färre antal sådane än som åt öster utbredt sig från Lappland öfver Asien till vestra och ätven till östra delen af det nordligaste Amerika, samt att detta vidsträckta, kalla land äfven i sina något mildare delar hyser endast ett ytterst ringa antal arter af mera tempereradt sprung. Cch slutligen ser man att Baffins viken utgör en ytterst skarp gränsskilnad för de curopeiska och amerikanska väsxttypernas saramanblandning. Dessa facta kunna, enligt Horkers åsigt, svårligen förklaras utan att man med Darwin anta: er, att den Skandinaviska Floran är af hög åt der: att den före isperioden var mera likformigt utbredd öfver polarzonen in nu: att den under denna period fördes ned mot södem i hvarje longitud af sammanhängande kontinenter äfven långt på andra sidan om eqvatorn, samt slutlige. att vid inträdandet af den närvarande periodens värma, de växtarter, som qvarlefde, både uppstego på de varmare ländernas högsta Lerg samt jemväl återvände mot nor.en, åtföljda af många växtformer från södern. Härigenom förklaras, hvarföre vid nedträngandet af den Skandinaviskt arktiska Floran, som under nämna period först betäckte en vidsträcktare polaryta, en mängd arter skulle omkomma i Grönland, som är en i hafvet mot söderua slutande halfö, oeh hvarföre ej dit sedan kutde inkomma några ardra representanter att uppblanda de qvarvarande, som 1 stället drogo sig högre mot norden. Häraf förklaras vidare hvarföre så många arktiska typer i Amerika och Asien äro inskränkta till egha longitudinelia zoner, eller hvarföre samma arktiska genera uppträda med närbeslägtade eller analoga arter i olika longituder. Och slutligen förklaras äfven häraf hvartöre former från den arktiska norden och den Lygre bergiga södern sammanblandades; så att Hår deras inbördes sammanjemkning eller strid om herraväldet der framalstrades åtminstone i olika trakter en stor mångfald fformer, som visserligen nu frams.älla sig för oss såsom genom utseende eller karakterer skilda arter eller varieteter, men hvilka dock helt visst haft samma ursprung. : Ett noggrannt studinm af dessa förhållanden ch as den arktiska Ficrans representanter i olia distrik. er inom potarbältet och på andia rei i vall således bli af stor vigt ej aloner3 fjell sva or Vikt ej a enast för känneu 2men Om Vv rikets historia, an ock för den sys eMatiska botaniken, såsom idagaläggande en större öfverensstämmelse meln många nu till det yttre rågot olika arter, A samma gång det bör ge styrka ät teorien om ten nuvarande stora växtmångfaldens möjliga upphof från färre och enklare former uti tider, mm nu, kanske för milliontals af år, äro länge: sedan försvunna. N N Bland botaniska arbeten, som inom: Sverge ander det förflutna året utkommit, förtjena företrädesvis att omnämnas 3—4 tet ar den ef prof. Areschoug utgifna samlingen ntaf Sverges Alger och Characex; 6.te häftet af doktor Stenjammars Lichenes Suecix exsiceati; Granskning, f åtskilliga arter utaf slägtet Kumex at adjunkn Areschoug, Om östra Små s vegetation a neg. Schentz; En uppställning af Sverges Hispbhegnum-arter af S:O. Lindberg: En monografi viver slägtet Hieracium af prof. E. Fries, samt en Lärobok. i botanik af prof. Areschoug. Det ander ledning af prof. Fries utgifna arbetet öfver Sverges ätliga och siftiga svampar har så ortskridit att det 5:te häftet deraf redan utkommit. NG AN 5öÖt!t110tt6e I bg Fn fl ng AA VDA NV vc RASET PAD PINSPAGEN fö