männaste fysiska egenskaper. Men det språk, som denna budbärare talar, så förtroget det än genom daglig och stundlig erfarenhet skulle tyckas vara vss — tarfvar dock ett grundligt studium för att rätt förstås; mången djup och betydelsefull mening skulle eljest undgå vår uppmärksamhet, månget missförstånd skulle eljest lätt förfalska våra erfarenheter och våra på dem byggda slutsatser. Ljusets refraktion och reflexion, dess polarisation och interferens, dess fä hållanden äfvensom dess successiva fortplantning äro egenskaper, hvilkas ni e nedom tjenat oss icke endast att undanrödja villfarelser, utan ock att uppdaga drenskaper och förhållanden hos den stora verldsbyggnaden, hvilka derförutan varit oss fullkomligt förborgade. Jag vill här särskildt uppehålla mig vid ljusets hastighet, dertill föranledd genom en af ransmannen Foucault förlidet år utförd ny undersökning öfver denna hastighet. Det är bekant att jordens, och med henne vår egen, rörelse i rymden i förening med ljusets successiva fortplantning förorsakar det fenomen, som vi kalla abcrration, och som består deruti, att en betraktad himmelskropp synes oss i annat läge på him aelsferen än det, som han der i verkligen intager. Om ljusets fortplantning till i hvarje afstånd vore ögonblicklig, så skulle denna i synvilla icke uppkomma, likasom icke heller, ! om jorden vore oröilig i rymden; utan det är det i ändliga förhållandet mellan åskådarens och tjusets hastigheter, som framkallar och afger ett mått på den ifrågavarande skenbara riktningsförändringen af den synkinia, i hvilken himmel kroppen visar sig. Denna förflyttning är för öfrigt till storlek och iiktning föränderlig med den föränderliga riktningen och hastigheten af jordens rörelse. — Ljusets ändliga fortplantnings-! hastighet skulle, i fall vi icke genom kunskapen ! derom vore prevenerade, förorsaka ännu en annan villfarelse, hvarvid den betraktade himmelskroppens rörelse i rymden äfvensom hans afstånd från åskådaren ingå såsom medverkande orsaker. Det är nemligen klart att, då ljuset behöfver någon stid för att öfvergå från himmelskroppen till jorden, vi underrättas om bans läge sådant det var i ögonblicket, för ljusstrålens afgång, icke vid dess ankomst. Är pu kroppen stadd irörelse, så befinner han sig i sjelfva verket icke der, hvarest vi i observationsögonblicket se honom, utan det läge, som vi iakttaga, tillhörer en förfluten tid. Men då himmel KTOpförändrar sitt afstånd från oss, så pen i allmänhet under sin rörelse ouppl örligt är ljusstrålens fördröjning på vägen än större än mindre, hvaraf åter följden blir, att de rörelser, som viiakttaga hos himmelskroppen, synas oss motsvaras af andra tids-intervaher än de verkliga. Det är alltså på tvåfaldigt si S SUCCESiva fortplantning korrumperar våra iakttagelser öfver himmelskropparnes rörelser, nemligen dels genom att visa oss dessa rörelser sjelfva annorlunda än de verkligen äre, dels gerom att förändra tiderna, under hvilka rörelserna för sig gå. Men å andra sidan kunna just dessa företeelser tjena till medel att bestär ma ljusets hastighet, så snart man med erforderlig noggrannhet känner vare sig en himmelskropps verkliga i rörelser, eller ock de verkliga tiderna, som crfordras för fullbordandet af vissa himmelskrop-! PR röreiser. Båda dessa medel hafva också lifvit med fördel använda. Det var på dessa vägar som Olaus Römer och James B.adley leddes till upptäckande, den förre af ljusets ändliga fortplaniningshastighet genom iakttagande af uderna för de regelbundet återkommande förvörkelserna af Jupiters månar, den sednare af: aberrations-fenomenet genom noggrannt obseri verande af en fizstjernas årliga ortsförändringar jå himmelssferen. Det secnare fenomenet är, såsom vi veta, en nöcvändig följd af ljusets successiva fortplantning; men Römer unade icke denna vigtiga konseqvens af sin upptäckt. Efter ungefärligen samma princip, som Bradlev följde, har i sednare tider Struve med stor: skärpa bestämt det numeriska beloppet af lju-: sets aberration eller af törhållandet mellan medelhastigheten af jordens årliga rörelse och ljusets hastighet, hvilken s dnare hastighet Lan har funnit vara 10,089 gånger större än den! förra; hvaraf åter följer att ljuset tillryggali ger medelafståndet mellan solen och jorden på S min. 17,73 sek. Vill man härur härleda lju: sets hastighet uttryckt i mil eller fot eller något annat för våra alldagliga behof brukligt längd-:; mått, så erfordras att känna jordens medelafstånd från solen uttryckt i samma mått. Efter den kännedom vi för närvarande ega om detta medelafstånd skulle ljusets tastighet utgöra 41,518 geogr. mil på en medeltids sekund, vär: man räknar jemnt 13 geogr. mil på en eqvatorsI grad. Nyligen hafva hkväl tvifvel blifvit fram-! kastade mot riktigheten af det värde på medel-: afståndet mellan jorden och solen, hvilket hittills gällt såsom det tillförlitligaste. Det skall längre fram blifva tillfälle att framställa de! grunder, hvarpå dessa tvifvel stödja sig. I Ljusets, ehuru ändliga, dock ofantligt stora hastighet har gjort att man ända intill sednaste! tiden ansett det för en omöjlighet att grunda! dess bestämmande på så ringa afstånd som dem, hvaröfver man för dylikt ändamål kunde på jordytan förfoga. Det är redan mycket, om på jordytan en fri synlinia af 10 geogr. mils längd , kan erhållas; men denna sträcka tillryggalägger ljuset på mindre än en fyratusendedel af en sei kund. Likväl hafva försök i denna riktning icke saknats. Galilei försökte att bestämma ljui sets hastighet på det sättet, att af två observa-! torer, placerade på ett afstånd af vid pass 6000 fot från hvarandra och hvardera försedd med ett ljus, den ene först släckte sitt ljus och den andre derpå skymde silt i det ögonblick, då han märkte den förres ljus vara försvunnet; tiden,! som förflöt ifrån det att den förste observatorn : utsläckte sitt ljus intilldess samme observator : observerade det andra ljusets försvinnande, skulle afgifva ett mått på ljusets hastighet. Vi veta! mer än väl hvarför icke detta experiment kunde : leda till något positivt resultat. — Ett ganska: sinnrikt försök för samma ändamål anställdes år 1849 af Fizeau i närheten af Paris på ett afstånd af vid pass 30,000 fot, mellan Suresnes och Montmartre. Det hufvudsakliga konstgrepp, hvarpå försöket baserade gig, bestod i tidens indelning i utomordentligt emå delar genom ett hastigt ro. : terande tandadt hjul, mellan hvars tänder ett ljusknippe genomsläpptes för att efter en på det angifna afståndet undergången reflex återkomma till det tandade hjulet, der det antingen hämmades eller åter genomsläpptes, allteftersom det vid återkomsten träffade en tand af hjulet eller en öppning mellan tvenne tänder. Eburuväl enom deua försök erhölls ett värde på ljuseis wastighet, som nära nog öfverensstämmer med det, hvilket de astronomiska observationerna gifvit, så är dock den använda metoden icke i stånd att erbjuda en sådan skärpa, att någon slags kontroll på hitintills gällande värde för ljusets hastighet af densamma kan förväntas. — Ar 1850 gjorde Fizeau och Foucault samtidigt, ehuru oberoende af hvarandra, försök att på ett direkt sätt afgöra mellan de båda teorier för ljusets natur, som blifvit uppställda och som äro kända under benämningarne emis:ionsoch unrdulaticns-teorien, genom att ådagalägga åtskilnaden i ljusets hastighet, då det zenomgår media af olika täthet, såsom luft och vatten. Ehuru för öfrigt anordningarne vid de båda experi nentatorernas försök voro väsentligen skiljaktiga, hade de dock det hufvudsakliga gemensamt, att vid dem användes en hy hastigt roterande spegel, liknande den, ken engelsmannen Wheatstone redan några As I ba i mn mmm KS a ; j ; f ; l l L 1 : 4 L : J S j ;