Hlartavalankus Tylad, VvallLb och fran sent ar i högsta grad berättigad. Det är omöjligt, alt icke vid ett närmare studium af denna mörkvärdiga — sareling — forntidslemningar fiona sig öfvertygad om alt man här är på spåren åtminstone efter ett historiskt bidrag, om icke något visst historiskt faktum, men det är lika sannt, att de försök till utforskande af fyndets innersta bemlighet, som hittills blifvit gjorda (hr Engelhardts inbegripna), icke äro tillfylestgörande. Ölver hufvud taget befinna vi oss här ännn i detta ögonblick inför idel cåtor; vi betrakia dem ikväl icke som absolut omöjliga, fa ännu fattas oss tillräckligt med jemför punkter och positiva datn, för att hit! i dessa lsbyrinter. Den företa fråga, som här framställer sig, är den: hur har denna upphopade massa af alla slags rustningar. jvepen, nödvändighetsartiklar kommit att få sin plats i en torfmosse? Af en ren händelse? Delta är så mycket mer otänkbart, som liknande fynd från samma tidsålder, ehuru vida mindre rikhaltiga, blifvit anträffade äfven i en mängd andra torfmossar, så väl i Slesvig som i Jylland, på de danska öarne, på Bornholm. Det ör ett visst tem i detta, och redan detta system tillbakavisar också den tydning, som några velat gifva åt Thorsbjerosfyndet, att här vid vintertid skulle stått ett slag på isen. och att närisen sedan smält, bataljens mångartade qvarlefvor sjunkit ner i mossen och genom sin tyngd gräft sig sjelfva allt djupare ned. Denna hypotes motsäges för öfrigt af många andra afgörande momenter; det vore något sällsamt, att bland resterna efter en blodig drabbning finna sådana saker som t. ex. den ofvan omförmäla räfI san, men det vore ännu sällsammare, alt— hvad faktiskt är — det icke i mossen funnits det minsta spår efter menniskoskeletter; det har dessutom icke undgått uppgrälvarnes noga iekttagande öga, att mycket af de i Thorsbjergsmossen befunna sakerna läågo der, icke tappade på en slump, utan nedlagda i en viss ordning och äfven detta systematiskt, sålunda t. ex. pilarne bundt köldbräderna det ena laget på det andra och sammanhållna medelst ett genom dem alla nedstucket spjut o. s. v. Mera antagligt är då den mening, att man vid en påkommen fara, vid en plötslig flykt, nedgräft dessa saker för att vid bättre tider åter upptaga dem ur mossen; men härvid möter os3 den besynnerliga omständighet, alt samtliga dessa vapen, rustningar o. 8. v. anträffats i ett tillstånd, som uppenbart antyder att de före nedsänkandet varit gjorda obrukbara, allt är sönderbrulet, knäckt, rifvet i stycken, mycket deraf vittnar till och med om : att en stark eld gått deröfver. Man bar velat förklara detta förhållande (hvilketi återfinnes med sakerna i andra danska torfmossar) så!unda att cgarne sjelfva knäckt och sönderbrutit vepnen, på det att de skulle intaga mindre plats? på gömstället ; men vi tillstä, att denna förktaring icke tillfredsställer oss. Snarare kunde man tänka sig, alt ödeläggelsen härrört af en förutgående vild strid; men mot delta talar åter det faktum, att det i Thorsbjergsfyndet finnas otaliga saker, hvaraf de särskilda delarne alla äro qvar, ehuru hvar för sig äåtskilda, och, som nyss anförts, till och med helt ordentligt legda tillsammans eller på hvarandra; att man i ögonblicket mellan en strid och en flykt skulle gifvit sig tid till att hopsamla de särskilda styckena och gruppera dem i en viss ordning, är sannerligen något, som icke rätt gerna låter sig tänkas. Vi hafva alltså här ännu ett problem ett Zz, hvilket nästan. är af samma pikanta art, eom raysterierna af t. ex. en invecklad brottmålsroman; det tälter oss myror i hufvudet, men man kan ej låta bli att återkomma dertill. En annan fråga, än mera intressant, men icke mindre svår att på arkeologiens närvarande ståndpunkt besvara, är den: Hvad var det för ett folk, som lemnat efter sig dessa märkliga qvarlefvor? Ett icke romerskt, det är temligen afgjordt; ett nordiskt7, det tyckes minst sagdt vara i hög grad sannohkt; men om ett nordiskt, af redan då äldre datum, eller om snarare en blott på invandring stadd barbarisk? stam, hvilken sedan efterhand fick sina fasta bostäder häri Norden, som efterträdare åt andra n.ånga sekler förut invandrade och småningom undanträngda eller utödda folkstammar, detta är hvad som ännu återstår att upptäcka eller utreda. Mycket af allt det, som utgör Thorsbjergsfyndet, visar sig påtagligen tillhöra den kultur, hvilken vi, med stöd af många andra data, antager hafva varit Nor dens innebyggares under den s. k. äldre jernåldern, densamma kultur, hvilken hos oss införde runorna som skrift och hästen som husdjur, och af hvars nyhet våra äldsta diktoch sagomonumenter ännu bafva bevarat det första intrycket i en viss naiv häpnad öfver i Odins skrifkunnighet och i en högtrafvande beundran för hans märkvärdiga häst BSleipner. Vi finna också ganska riktigt på ett par af styckena i Thorsbjergsfyndet inskrifter i runor, de förekomma älven på ett högst kuriöst fynd från en torfmosse i Danmark, ! ett knifskaft af elfenben; de efterlemnade hästbetslen m. m. dylikt tyckas på samma gäng bevisa, att man här har för sig spåret af ett folk, som sjelft förstod alt rida, och skeletter af hästar, funna i andra danska torfmossar, lemna i detta ufseende intet tvifvek öfrigt, utan upphöja suppositionen till visshet. Men detta folk stod i mer eller mindre direkt, krgiskt eller fredligt förhållande till romarne, det bevisas å andra Isidan af de funna romerska mynten, de mänga arbetena med romersk prägel, de flera romerska insknfterna (sådana hanemligen träffats äfven på fynden från de andra undersökta torfmossarne i Danmark), detta är en helt ny anvisninr, som vi mena icke kan nog pådktas af, forskaren i våra äldsta tiders historia, Den skall möjligen leda oss till att söka gången af den sista invandrin gen i Norden, den Odinska eller hvad man