VE VED LIV SVISIVERRU SUMMAN, UVI FJLLLTU Uv inpressade ornamenterna röja i sjelfva verket en sydländsk (pompejausk) stil. Af smycken ianehåller fyndet en ofontlig mängd nålar och broscher (till kappans hopfästande öfver skuldran), några el uppenbart romersk industri, andra af ?barbärisk?. flesta af brons rätt och slätt, fänga dock en af brons med galdoch silfverbelägg aing; vidare ett hängsmycke af guld, några lingerringar, allehanda lösa perlor och små kulor, somliga af enfärgad glasmasea (en af hvit! glas med ett underlogdt guldblad), andra af en sammansmält n ångfär ad massa, en a agat, en al bernsten o. e v.; ett par små koiplänger till obekant bruk, äfvensom en liten, aflång och något kullrig tärni g af bernsten med graverade ögon, kunna hänföras till denna afdelning. Vi komma nu (till rustningarna. Några af dessa kunna med säkerhet antagas vara romerskt arbete, mängden deremot må föras till den nordiska jernålderns alldeles egendomliga konstflitsutveckliog och förete i såJant afseende flera högst intressanta sidor. En bronshjelm med mänga prydnader och emblemer (deribland Jupiters åskviege) visar sig genast mera äkta romersk; derecmot är der en silfverhjelm (eller rättare ett eget slags mask med öppning för ögon, näsa och mun, och med tillhörande genombruten krona eller hätta likaledes af silfverbleck), som hvarken till inrättning eller stil har någon likhet med hulfvudbetäckningar från den klassiska forntiden och som plitså, åtminstone för närvarande, må få ed plats envisad bland den nordiska (götiska) jernålderns minnesmärken, af sjellständig konst. (Hr Engelhardt gissar, alt den dock kan vara af orientaliskt ursprung; han gifver oes emeller tid inga skäl för denna sin mening.) Visst är för öfrigt, att hvarken de hufvudbetäckningar af icke romerskt arbete, som blifvit sparsamt funna i Tyskland, eller de som blifvit funna i England, likoa denna silfverhjelm; den är så ull vida ännu ensam i sitt g Ålt bjelmar så sällan anträlfas i elst rika fynd af urgamla rustningar, kommer deraf, alt det ännu långt in emot den oentiiga medeltiden blott var höfdingarne som buro hjelm, och detta nästan mera som en lys, än till försvar. -Thorsbjergsfyndet innehåller dessutom åtskilliga brynjor af ett fulländadt konstnä arbete, nägra särdetes sirliga med afvexlande rader söt och bronsriogar; ringarne sjeliva äro på flera af dessa brynjor nitade samman i stället för smidda. Till brynjorna böra dessutom axelännen och bröstplåtar, af hvilka isynnerhet de sednare med sina pälagda guldoch siliverblad och sina fantastiskt rika teskningar förete exempel på en högt uppdrifven konstifärdighet. At några af dessa saker äro romerska, kan knoppt betviflas, men detta kan på långt när icke sägas om dem alla, och det är då ytterst svårt att afgöra, vill hvad kultur de närmast skola hänföras, om man ej får tänka sig, att de verkli förskrifva sig från en under den nordiska jernåld. rn utvecklad egen konst och stil af sammanblandade romerska och barbariska elementer. De i Thorsbjergsmossen funna brynjor med nitade ringar äro et eklatant bevis på att den raening är alldeles oriktig, enligt hvilken detta slogs ringnät först i 14:de århundraded skulle blifvit bekanta i Europa och att de vid den tiden inkommo bit från Österlandet. Det enda liknande singnät af ergammalt datum, som i Norden anträffats, är för öfrigt det som (dock endest i mindre delar) fanns i det intressanta fyndet vid Söderby på Gottland för en 30 år sedan: Af sköldar förekommo i Thorbjergsmossen en massa större och mindre stycken, men ingen enda hel; det mesta är smalare bräden (de flesta at alm, några dock af ek, bloft ett par af furu), hvilka varit förenade med hvarandra (på ett sätt, som ej ännu funnit gin förklaring) till en stor rund skifva, kring hvilken sedan varit fästad en metallkant, stundom med silfrerach guldbeläggningor och prydnader af olika slag, och i hvars midt varit anbragt ett vål för handen, skyddadt af en bronsbuckla. På en af dessa bucklor finnas detromerska oamnet CAHlianust prickadt, på en annan några runor! Det är den romerska kulturen, som här i torfmossen broderligen förenar sig med den götiska på ett sätt, som i sannidg icke kan tänkas mera frappant. Af vapen räkusr fyndet likaledes en stor oci? i flera alseentlen märklig samling. Det bör emellertid här obseryeras, att allt jernamide blifvit af mossvatinets syra förelrädesvis angripet, hvarför också samtliga dei mossen funna jer svärd (eller rättore svärdfragmenter) äro så förrostade, att de knapde äl past tåla någon närmare undersökning. Deremot fionas i godt behåll en mäöncd svärdfästen af trä med bronsbeslag samt svärdskidor likaleces af trä, till en del af ett finare och elegantare arbete, röjande romersk konstnärsband. Hit höra älven ett par svärdsbälten af läder med bronsbeslag samt spännen (endast af lösa bronsspännen och beslag räknar Thorsbjergsfyndet öfver 200 stycken, hvilket ensamt gilver en id6 om dess qvantitativa . rikedom och betydelse). Dessutom finner man i denna afdelning flera stridsyxor på träskaft (med sjelfva yxan är dock här samma förhållande som med svärden, jernet är till alörsta delen bortfrätt), rester af flera hundra kastspjut (trästänger med jernspets), likaledes af bågar och pilar, ändtligen äfven en mängd tillspetsade träpåler, några 2, alnar långa, hvilka antagas kafva tjenat till pallisader eller till fästunde af filt, något com ålminstone al romerne brukades. En särskild, särdeles intressant del Thorsbjergsfyndet bilda de talrika qvarlem: ningarne af saker, hörande till en gångares up be tsling, älvensom till åkdon. Bland an: nat ienehål er fyndet ett nästan fullständigt hufvudlag, af läder och brons (det enda xempl: ar man änpu fannit från en eå aflägsen foralid). Dessutom en hop betsel, tyg lar, trene Inger, egend gomliga brons) slag, som a för att betäcka