lan, dess organisation och utrustning bör GÖras, Men hvad tidpunkten för en sådan komi(l3s sammanträdande beträffar, så tro vi, alt den icke ännu är inne. Vi hemställa, om icke följande skäl tela för, alt man tills vidare uppskjuter med anhällan om en dylik. Inspektörerna kurna ännu jcke hafva hun nit -samia tillräckliga erfarenheter eller åstadkomma fullständiga uppgitter. De yngre organisalionerna inom folkskolan, småskolan och den högre folkskolan, kunna ännu icke hunnit verka sitt verk, icke hunnit åstadkomma så fullständigt utvecklade resultater, som tillbörligt vore, för att en rättvis dom deraf skulle kunna göras. Folkskolelsgstiftningens revision och folkskolans reorgansiation äro slutligen alltför vigtiga saker, för att man skulle låta dem komma att behandlas af en komitt, vald under närvarande brytning i åsigterna om representalioners sammansättning, och innan den nya kommunalverksamheten, hvaruppå folkskolan dock i en framtid kommer att så mycket bero, hunnit något fullständigare komma i gång. Oss synes derföre som borde man visserligen hafva den ifrågasatta revisionen och reorganisationen i sigte, och derföre älven för närvarande icke befatta sig med lagstiftningsålgärder, så vidt dessa alse folkskolans organisation, utan fastmer låta den nuvarande organisationen fortgå, så att man en gång må kunna bedöma både de gamla och de nya organisationer:as lämpligtet. Men att nu genast, innan detta allt kunnat ske, och medan opinionen dels är så myckset upptagen med ifrågen om representstionens ombildning, dels ännu ej är tillräckligt förberedd på folkskolefrågans lösning, bes ämma sig för en komitt sädan som den ifrågasatta, det synes oss vara att springa omkull sig sjelf, heist som, enligt hvad redan yttrats, en del anslag till tolkskolan ej behöfva eller böra bero af något annat än af den redan allmänna insigten om nödvändigheten att ju förr desto hellre fylla länge kända behof. Men hvad man än må säga om tidpunkten för ett sådant komitarbetes utförande, — längre torde man dock ej böra vid riksdagarne fortfara med en så sväfvande Jlagstiftning som den hvartill man hittills gjort sig skyldig. Bevis på skadligheten deraf saknas icke. Så t. ex. hafva vi hört omtalas, hurusom man i en församling varit deran att upprätta eo högre folkskola, men icke kunnat komma till ett fast beslut af fruktan för att en kommande riksdag möjligen skulle kunna återkalla lagstifiningen om den högre folkskolan. När lagstiftarne icke synas rätt säkra på hvad de vilja, hvad skall man väl då vänta af kommunerna 0. : v.?... Med glädje har man erfarit hvilket ökadt deltagande folkskolefrågan rönt vid de sista riksdagarne, huru lagstiftningen alltmer förråder, att man vill gå allt allmännare kända behof till mötes, och mycket hoppas man med anledning deraf för framtiden. Det är också ingalunda med anledning af dessa allmänna förändriogar i folkskolelagstiltningen, som man kan hafva att klaga öfver densamma. Det är fastmer det, att hela skolfrågan blifvit lemnad i ett slags tillsvidare-skick, hvilket ej kan vara fruktbärande, att steget ej blifvit taget fullt ut, och att det togs ulan att man sökt göra sig så fullständigt reda för follsskolans ställning och behof, som önskligt hade varit. Vi förbise icke hvad häremot skulle kunna invändas. Man ekulle med skäl kunna påstå, att lagstiftningen i fråga om folkskolan hos oss är, eller åtminstove nästan hittills varit, långt före seden och före den allmänna opinionen, att folket sålunda haft att liksom växa i folkskolestadgan o. s. v., och atti lagstiftningsväg eålunda mer skulle kunne sägas vara gjordt än som hade varit at hoppas eller vänta, då opinionen i landet ännu varit så föga verksam, så föga upplyst i frågan, samt slutligen, att lagstiftningen, om den i någon mon visat sig sväf vande, just i dessa förhällanden har den rättmätigaste ursäkt. Ja, man skulle till och med kunna våga påstå, ett lagstiftarne, just i och dermed att de lemnat ett så fritt spelrum åt kommunerna och de enskilda i frågans praktiska lösning, bevisat sig hafva rätt uppfattat statens ställning till den en skilda och till kommunen, i motsats till alla dem, som fordra och vänta allt af staten, äfven i sådana mål, der den enskildes energi borde i första rummet taga initiativet och utgöra den verkande kraften. Ja, allt detta kan sägas och på de mest grundade skäl. Mean alltid torde det dock å andra sidan äfven vara en sanning, att, när staten tagit så pass mycken vård om folkskolan som den gjort — detta må nu hafva varit huru rätt eller hur orätt som helst — den äfven bort göra förändringarne i lagstiftningen så, alt ingen behöfde vara tveksam om lagstiftarnes egen öfvertygelse. Att uttala önskningar, men år efter år se genom fingrarne med dessas uppfyllande, huru billiga och lätt verkställda de än måtte vara, alt göra påminnelser derom, såsom t. ex. nyligen skett med cirkuläret till domkapitlen angående planteringsland vid sko: lorna, att bedja i stället för att bjuda och befalla — detta bär sig dock icke i längden. Kommunerna kunna lätt vänja sig att tro, det staten ej har något rätt allvar med den sak som sålunda behandlas, och ett fritt fält lemnas sålunda öppet för tvifvelsmål både om lagens befogenhet och dess TRE RTV NOTED. oer jag: Res tillbaka till Birgersborg, innan hon får kunskap om er härvaro. Hon är i lag vid retligt lynne, tål ej motsägelser och