behöfde fira minnet af våra fallna hjeltar me en sorgefest. Öfver dem behöfva vi icke gråta de hafva med sitt blod ärofullt inlöst sina för bindelser mot sitt fosterland; för detta samm: fosterlands skull behöfva vi ej fälla sorgens tå rar, det har ännu icke saknat söner, som troge vigt sig åt dess tjenst. Många och hårda hug; hafva blifvit riktade mot detsammas de, son blifvit måttade mot dess sjelfständighet, hafv: icke mäktat träffa sitt mål. Utan att nedslå vår: ögon hafva vi derföre kunnat samlas kring hjelte konungens minne. Må han blicka ned på de folk, som var föremålet för hans enda kärlek han skall finna dess utveckling betryggad, des inre frihet utbildad, dess yttre sjelfständighe bevarad. Äfven I, Polens ädla söner, hafven skynda att från den främmande jord, som lemnat Ede: en tillflykt, der Eder foste.landskärlek och Edra förhoppningar ega ordets frihet, ätven I hafven skyndat att ådagalägga att I ej förblifvit likgiltiga åskådare af den fosterländska rörelse, som lifvat alla svenska sinnen. Varen öfvertygade, att vi förstå att uppskatta den sannt broderliga anda, som uttalar sig i Edert handlingssätt, det ädla tänkesätt, som förestafvat Edra ord, och att vi derför känna oss intagna af en erkänsla, varm och liflig såsom vår vördnad för det stora minne, hvilket I ej tvekat att med oss fira. En af våra häfdatecknare har yttrat, att Sverge och Polen blifvit liksom genom en högre nödvändighet sammanflätade med hvarandra i sina öden. Såsom förposter mot öster hänvisade till förbund och samverkan, uppsieto de dock hvarandras krafter i inbördes kamp. Men äfven derunder framträdde stundom insigten om hvad ömsesidigt intresse bjöd; så hos Carl XII och de olske män, som ville förena Sverges och Poens vapen ti!l gemensam kamp mot den makt, af hvilken båda sedermera så mycket lidit. Sedan denna plan strandat, sedan Carl XII fallit, och den utländske inkräktare, som förband sig med czaren, kände sig trygg på Polens tron, gingo Sverges och Polens öden i samma olycksbådande riktning. Det år, som såg Polens första delning, såg äfven oss vid branten af vår undergång, då en ung konungs fosterlandskärlek gaf honom mod att rädda sitt folks frihet och sjelfbestånd. Då han sedermera sträfvade att vinna Polens krona, sväfvade utan tvifvel för hans tanke Carl XII:s plan. Från denna synpunkt hafven äfven I uppfattat och bedömt den svenska konung, som dock slog Polen så djupa sår, och I hafven derföre låtit Edra bifallsrop ljuda vid den minnesfest, som svenska folket firat. I detta Edert deltagande igenkänna vi den förbrödringens anda, som en gång skall samla alla folk under frihetens baner. s Sverges folk har städse bevarat ett lefvande intresse för allt, som främjat civilisationens och frihetens sak. En tid har funnits, då det var kalladt mera än nu att i handling ådagalägga detta och att utöfva ett betydande inflytande på vår verldsdels öden. Numera hänvisadt till en mindre inflytelserik ställning, egnande sig åt utvecklingen af sina inre hjelpkällor och krafter, under en styrelse, som går hand i hand med folket i dessa bemödanden, har det dock ej, under lugnt njutande af sin lycka, blifvit likgiltigt för alit annat än sina egna angelägenheter. Våra välönskningar hafva alltid följt och skola alltid följa Eder och Edert folk i striden för frihet och rätt. Vi hafva med glada förhoppninar sett yttringarne af den endrägt, som lifvar Polens folk. Vi hafva sörjt martyrerna för dess frihet, vi hafva hos dem beundrat försakelsens och hoppets styrka och det mod, som vågar allt för fosterlandet. Och denna anblick förvissar oss om att Edert fädernesland skall uppstå till seger, frihet och lycka. röder! Mottagen vår broderliga helsning! msk —