af rikedomen är emellertid, att dess innehafvare, likasom han är i stånd att inlåta sig i företag och kostnader af större omfattning och betydenhet, äfven förnuftigtvis kan sträcka sina beräkningar längre in i framtiden än den obemedlade, som mera eller helt och hållet nödgas lefva och verka för dagen. Och då det är möjligt, att ett företag eller förlag, som i begynnelsen gitver alls ingen afkastning, kanske till och med under en följd af år fordrar ökade tillskott, likväl sedermera genom en så mycket rikligare afkomst godtgör detta samt silunda i verkligheten blifver vinstgifvande, får förnuftigheten af ett stort företag icke bedömmas, utan att taga äfven framtiden med i beräkningen. Betraktad såsom personlighet är staten den rikaste individen, emedan han utgör sammanfattningen af alla samhällets medlemmar med hvad dem tillhörer. Han kan således också inlåta sig i de största företag och kostnader samt dervid sträcka blicken längst in i framtiden; men äfven hans handlingar måste hafva till rättesnöre samma lagar, som gälla för den enskilde hushåilaren. Följaktligen, om det för denne sednare gäller, att ett företag eller en utgift, som hvarken är oundgängligen nödvändig eller har en rimlig utsigt för sig att, medelbarligen eller omedelbarligen, blifva fruktbärande och gifva vinst, vare sig i den närmaste eller en aflägsnare framtid, är ett felaktigt användande af kapital och arbetskraft; så gäller detta under samma förhållanden äfven för staten. Men ett sådant felaktigt användande är alltid en nationalförlust, emedan det uti ingen tid saknas tillfälle att hemta vinst af sitt kapital, och hvarje sådan vinst är en förökning af nationallförmögenheten ; i motsats hvartill det improduktiva användandet utgör antingen en verklig förminskning af nämnde förmögenhet eller ock ett hämmande af dess naturliga utveckling — det förra, om kapitalet till större eller mindre del försvinner; det sednare, om det är blott af-komsten, vinsten deraf, som går förlornd. Gifver kapitalet afkomst, men jemförelsevis ringare än kapital i allmänhet på samma tid och i samma land, äfven i likartade företag, så är dess användande likaledes felaktigt och en nationalförlust, ehuru i mindre förbällande. Att slösa är i sig sjelf ett fel och blir det i så mycket högre grad, om det föremål, hvarpå slöseriet riktas, är ej blott onödigt eller mer eller mindre onyttigt, utan derjemte i ett eller annat hänseende till och med skadligt. Dessa satser, förmoda vi, att något hvar skall erkänna för giltiga och sanna i deras allmänlighet ; men att vid alla tillfällen ställa sig dem till efterföljd faller sig kanske ej lättare än att städse iakttaga sedelagens bud, ity de menskliga lidelserna verka ohörsamhet mot den nationalekonomiska vetenskapens läror, likasom de göra det mot religionens. HEgenkärleken vållar, att man så gerna förälskar sig i sin egen fantasis skapelser; man är så benägen att tro hvad man önskar; och förhoppningarnes irrsken bländar så lätt den blick, som behöfde den fullaste skärpa för att skåda in i dunklet af en obestämd framtid. Planers misslyckande, af hvilka man lofvat sig den mest lysande framgång, härleder sig mestadels :härifrån; och det är derföre så mycket mera skäl att, när ett stort företag är 1 fråga, underkasta detsamma den mognaste pröfning och ett skärskådande från alla sidor af personer, som, med insigt i dermed gemenskap egande ämnen, blott ledas af sitt bästa vetande och stå utom alla inflytelser af annat än kärleken till fosterlandet. Hvad den föreslagna sammanbindningsbanan genom hufvudstaden beträffar, har en sådan oveldig och med sakkännedom genomförd pröfning icke, enligt vårt omdöme, kommit denna fråga till del, hvarken inom den komitt, som haft sig uppdraget att deröfver sig utlåta, eller inom tidningspressen eller — så vidt förhandlinarne kommit till allmän kännedom — inom nationa!representationen; hvarföre vi känt oss manad? att genom dessa artiklar lemna ett bidrag till fyllandet af ett sådant behof. Det återstår att göra tillämpningen af de satser, vi här framställt; men innan detta sker hafva vi dock att vidröra ännu ett förhållande, hvars förbigående skulle med skäl tillräknas oss såsom ett fel. Vid kapitals nedläggande i kommnunikalionsanstalter befinner sig staten till en viss grad i skiljaktig belägenhet med den enskilde, enär denne sednare sällan kan njuta afkomst af ett sådant kapital annorlunda än på direkt väg, d. v. s. derigenom alt ett öfverskott at inkomst uppkommer utöfver kostnaderna för kommunikationens underhåll och bedrifvande; hvaremot staten, som upphemtar skatter af lvarje samhällsmedlems inkomster och förmögenhet, kan äfven på indirekt sätt draga vinst af en sådan anstalt, i den mån samma anstalt bidrager till att höja välståndet hos dem, som hafv: nytta af inrättningens begagnande. Staten kan således nöja sig med en lägre ränta å sitt kapital, än den enskilde måste kunna på-T räkna, såsom direkt inkomst; och man får i följd deraf icke bedöma vinsten för staten af ett sådant företag efter alldeles samma grunder eller mäta den med samma måltstock, som vore företaget utfördt af enskilde. Det låter ej förneka sig, att detta eger sinl riktighet, och man underlåter ieke heller att framhålla berörde omständighet vid alla de tillfällen, då det gäller att taga statens tillgångar i anspråk för ett dylikt ändamål. Vi måste likväl härvid anmärka, att skilnaden emellan statens och den enskildes ställning icke är af så stor betydenhet, som mängden föresgäller sig, under lörbiseende af det förhållande, hvaruti den direkta och indirekta ) Sedan denna artikel till red. aflemnades, hafva veckor förflutit, och under tiden har frih. Ericson sistl. lördag hållit sitt föredrag :! öfver nyttan och nödvändigheten af d n före: slagna sammanbindningsbanan, dervid han sökte bemöta en del af de anmärkningar deremot, som i Aftonbladet varit framställda. Författaren, som hade tillfälle attähö a JR MM —-— TY AA a a NN