tonens timmar, och när hr Andersen när. mare klockan 12 tog afsked, tyckte enhvai att vi endast några få minuter haft den älsklige gästen ibland oss. Med hr Andersens aflägsnande var den egentligen estetiska afdelningen af festen förbi och en demi-politisk vidtog. Det kan ej vara annorlunda när vi nordboer komma tillsammans; man har ett oöfvervinneligt behof att försjunka i hvarandras åskådande och högt utsäga huru högt vi skandinaver dock i grunden älska hvarandra. Svea faller, trots det afkylande Kölen, i Nores famn, vadar högt uppskörtad öfver Sundet för att trycka en systerkyss på Danas kind och sträcker moderligt sina armar mot det begråtna Finland. Så ock nu! Och den ena skålen följde den andra. Skålar för Nordens konungar, för Sverge, Norge, Danmark, Finland och Polen. Men just som de politiska sympatiernas sprudel började som bäst att brusa, kom från polisen en vänlig uppmaning till de skandinaviska bröderna att gå hem och lägga sig. De tyckte förmodligen att vi hait roligt nog, och man är dessutom ej ens i Paris okunnig om, att nordboernas politicka stämning är som högst och farligast så der vid tolftiden på natten. Sålunda hände det sig att vi ett, tu, tre befunno oss utfösta i en mörk gränd utanför Palais Royal, der vi kunde, om vi så behagade, lyssna till huruledes Vinden forteeller om Valdemar Doa og hans Döttrar.