friheten, till och med jemlikheten, åtminstone den inför lagen; på den förra står det skrifvet om fordna, nu försvunna tiders sätt att se och bedöma verld och samhälle; på den uppslagna åter kunna vi läsa om vår egen tid. Emellan dessa tider, den gamla och den nya, finnas få jemförelsepunkter, ännu färre beröringspunkter. e äro nära nog fullkomligt olika; en verklig afgrund har öppnat sig emellan dem. Den epok, hvarom jag talar, betecknas af ett åratal, måhända det vigtigaste slägterna räknat näst det, då frälsaren föddes. Detta år är 1789, då franska revolutionen utbröt. Ur dess demokratiska grund har sedermera och under årens lopp konstitutionalismens sanningar utbildat sig, sådana kom vår tid behöfva dem. Och dessa ega i sjelfva verket ingen forntid — men de hafva framtid i stället. Det är sannt att de icke ännu äro fullkomligt och öfverallt erkända, men de skola blifva det. Alla stora ider hafva sina strider, sitt motständ; men de dö icke, de lefva och segra. Jag skulle kunna jemföra iden — med gasen. Id6en kan liksom gasen instängas, fänglas, komprimeras. Men förmår den blott bryta sig om ock den allraminsta möjlighet till frihet — skall hela idmassan liksom hela gasmassan på en gång strömma ut och — finnes då en tändande fnisa i grannskapet, följer explosionen ögonblickligt, sönderbrytande det fäng slande kärlet. Må man akta sig derför. I dessa reservationer talar man vidare om all den herrlighet som riksstånden åstadkommit, likeom om de varit den mäktiga häfstången för vårt fosterlands framåtskridande samt den värnande skölden i vådornas stund. Det är oförnekligen en sanning, att de utgjort formen för nationalviljan, — men den lefvande viljan hafva de icke varit. Jag tror att det är det svenska folkets ovanliga mottagli het för alla stora sanningar samt det deraf härflytande oemotståndliga påtryck på den fyrdelade ståndsrepresentationen som vi hufvudsakligast hafva att tacka för den ställning vi nu ega. Ståndsrepresentationen har vida mer utmärkt sig för att motsätta sig detta påtryck än att befordra det. De förstärkta utskotten3 verksamhet torde äfven bekräfta det. I dessa reservationer befarar man att andra kammarens talrikhet, relativt till den första, skall blifva besvärlig i fråga om nödvändiga anslag och så vidare. Ej heller detta tror jag. Jag är öfvertygad om att i samma stund som regeringen och folket sättas i ett naturligt tillfälle till kännedom om hvarandra, till förtroendefull samverkan, skall vida mindre strider och partisplittringar uppstå än fallet nu är, samt representationen jemväl blifva långt benägnare än hitintills att bevilja regeringens anspråk. Det är misstroendet, som födt afvogheten, förtroendet skall föda bevågenhet. Vi hafva också ett öfvertygande exempel derpå vid denna riksdag, ja vi hafva till och med haft det denna dag, då första hufvudtiteln, ehuruväl kräfvande vida större anslag än förr, blifvit af detta stånd till och med utan all diskussion bifallen. Det skulle ej ha inträffat förr. Men ståndets handlingssätt är icke dessmindre naturligt. Första hufvudtiteln är en förtroendetitel — och vi hafva förtroende till vår konung. Det vore icke omöjligt att upptaga och här vederlägga flera af reservanternas anmärkningar; men det må vara nog med hvad jag redan yttrat. Säkert är emellertid att det icke finnes något, hvaremot anmärkningar ej kunna göras; säkert ock, att det är lättare att göra sådana än att sjelf skapa något nytt. Med anledning slutligen deraf, att reservanterna sågo ig med hänsyn till censusbestämmelsen för andra kammaren, kunna och böra be28 sig af det bekanta Ehrensvärdska yttranlet: kolonner, hvad gören I här?4 — anser jag mig, och det med vida större skäl, såsom mitt sista ord vid detta tillfälle, kunna och böra tillspörja de respektive fyra stånden sjelfva — jemte ståndet dock undantaget — kolonner, hvad gören väl I här ?4 (Forts.)