DEN RÄTTA. , BERÄTTELSE ARP MARIE SOPHIE SCHWARTZ. Det veka, milda och sorgsna i Gurlis väsende försvann. Hon betraktade Ailon med en vredgad blick, sägande i en högdragen ton: cNå, än sedan. Skall jag kanske begära mina gästers lof för att besöka min moders ra. e 4Visserligen icke, inföll Allon ; fmen nog måste det förefalla en hvar besynnerligt, att du vallfärdas dit i Stefans sällskap.4 Allon var så bringad ur all fattning och sjelfoeherrskning, att han glömde hvad klokheten bjöd. Ifall man skulle förundra sig deröfvert, så frågar jag icke derefter. Jag går hit med hvem mig lyster, utan att tillåta någon, förstår du, någon att blanda sig deruti. Gurli gick förbi Allon och lemnade kyrkogården, bifogande: Jag hade väntat af dig, Allon, så mycken aktning för min mors minne, att du ej tillåtit dig ett utbrott af dåligt lynne i närheten af hennes grift. Huru förblindad af svartsjuka Alloa än var, erfor han nu en liflig känsla af ånger öfver sitt uppförande. Han skyndade eiter Gurli, stammande: Gurli, af nåd tillgif mig min öfverilning. O. jag bönfaller derom vid din moders minne!4 Stackars Allon, han kunde icke ofördelaktigare valt sina ord. Vid åberopande af hennes mors minne framstod för Gurlis själ hågkcmsten af mordbranden och Ailons talska anklagelse. Hon vände sig till honom och sade bittert: ) Se A. B. n:r 19, 21—23, 25—27, 29, 30, 34 (B.), 36, 37, 40. 42 (B), 43, 46, 47, 48 (B), 52-54, 57—59, 61, 63 och 61.