STOCKHOLM den 21 Mars I går afton fortsattes nästan ända till midnattstid uti presteståndet debatten rörande representalionsfrågan. Mot representationsförslaget uppträdde: biskop Annerstedt, d:r Runsten, biskop Anjou, d:r Björling prosten Ljungdahl, d:rna Rundgren och Sundberg, prosten Lundholm och komminister Afzelius. För förslaget yttrade sig: doktorerna Thyselius, Nordlander och Almqvist, kyrkoherden Otterström, prosten Carlander (genom ett af kyrkoh. Otiterström uppläst bref, då han sjelf af sjukdom var hindrad attiplenum deltaga); prosten Ljunggren, hofpredikanten Lithner och kyrkoh. Mellqvist. Prosten Rabe yttrade sig på sådant sätt, att man deraf ej kunde erfara om han var för eller emot och doktor Sandberg aflemnade till protokollet ett skriftligt anförande, om hvilket vi i dag tagit kännedom, men hvilket icke uttalar någon åsigt i saken, utanidet hela endast uttalar glädje deröfver, att man icke nu behöfver definitivt besluta, utan att det först är kommande ständer som skola bära ansvaret för det beslut som skall fattas. Med synnerlig kraft och värma uppträdde doktor Almqvist för reformen emot de sex reservanterna och dem som sedermera inom ståndet biträdt deras åsigter samt visade det besynnerliga deri, att samma personer, som förut af alla krafter arbetat mot hvarje liten reform, hvilken haft för ändamål att irepresentationen inrymma någon förut orpresenterad kategori, nu, för att hindra den stora Tepresentationsreformen, framkomma med det skrymteriels svepskäl, att den icke skulle sträcka representationsrätten tillräckligt långt nedåt, utan utestänga ett antal medborgare. Kyrkoherden Otterström apostroferade med mycken klarhet och skärpa reservanterna och visade att deras fyra hufvudanmärkninar vore utan inre halt, sammanhang och allvarlig mening, så att man om dem kunde begagna samma uttryck som reservanterna sjelfva lånat från Ehrensvärd: 4kolonner hvad gören 1 der?4 Doktorerna Rundgren och Sundberg replikerade å reservanternas vägnar i allmänna ordalag och på ett temligen matt sätt. Doktor Runsten uppläste ett af dessa långa anföranden, hvilka ingen menniska i ståndet åhör, men som syntes gå ut derpå, att genom det kungliga förslaget och presteståndets aflägsnande från riksdagarne skulle kristendomen upphäfvas och hedendomen införas i vårt land; men han nöjde sig ieke härmed, utan uppläste äfven sitt långa anförande vid 18514 års riksdag, öfver det då behandlade kungliga förslaget och fortfor härmed med det orubbligaste lugn, oaktadt alla språkade och befattade sig med allt annat än att höra på honom, oaktadt erkebiskopen orolig lemnade sin ordförandestol och började vanka af och an i rummet med händerna på ryggen och slutligen tre särskilda gånger gick till d:r Runsten, ställde gig framför honom och fixerade honom samtl. flera gånger mumlande tittade uti och ryckte 3 hans skrifna och tryckta lunta. Doktor unsten är en man som icke låter afskräcka sig af någonting sådant; han har tydligen till valspråk för sitt förhållande till de otacksamma ståndsbröderna tagit det horatianska: 4Justum ac tenacem propositi virum etc. Den fordne frisinnade komministern, numera ultrakonservative prosten Janzon kunde ej nöja sig med att redan en gång mycket utförligt ha uttalat sig emot förslaget, utan ansåg sig ännu en gäng böra yttra sig, för att i ett långt föredrag med myceken emfasis uppträda emot den alimänna opinion, hvars tillvaro och styrka han icke ville förneka, och för att, denna opinion till trots, förklara, att Sverge i och genom sin nuvarande förträffliga representation blifvit det lyckligaste folk på jorden, att .denna ståndsförfattning innebure höjden af statsymannavishet, och att om Polen egt en så ypperlig institution, skulle det aldrig dukat under. ir2en ansåg det mödan lönt att er inra den ifrig2 talaren derom, att det just n alitet, hvars upphörande var genom ståndssr p Å medelst en bättre oci Mera nationell författning förhindrades genoni flt förbund af Polens fiender, som detta olyckliga !2nd dukade under, liksom ståndssplittringen och det deraf alstrade, med hvarje dag tillväxande partihatet ofelbart skall bli vär under: gång, om det icke undanrödjes innan farans och pröfaingens tider komme, så att vi åter kunna känna oss såsom en enig pation och ett kraftigt nationalmedvetande utveckla sig. Ett märkligt tidens tecken var att höra den hittills så konservative prosten Ljunggren förklarade att han komme att rö sta för (förslaget derföre, att han ansåge detsamma i sammanhang med kyrkomötesinstitutionen innebära bättre garantier för kyrkan än den nuvarande författningen. Reservanterna utginge i sina anmärkningar från misstroendets princip, misstroende mot regeringen, misstroende mot folket, misstroende mot landstingen 0. 3. Vv. Talaren trodde, att ville man icke hysa något förtroende till alla de samhällets krafter och makter, som kunde inverka på kyrkans yttre ställning, utan endast ge misstroendet spelrum, då kunde man ha långt mera anJedning till fruktan under, den nuvarande svåndsförfattningen, der tre stånd kunna besluta Om kyrkolagstiftningen, utan att bekymra sig om presterna, och utan att något kyrkomöte eger att inlägga ett veto, och der just den bestämdaste fiendtlighet mot resteståndet kan komma att göra sig gällande, om prestestånu et, med misstroende både till regering och nation, ställer sig här Jnackadt i vägen för deras spintälda önskningar varta plena som hållits i dag på middagen ha In5a beslut af synnerlig vigt blifvit. fattade, om VY! undantaga att borgareoch bondestånden bifallit statsutskottets förslag i afseende 3 understödet åt skarpskytteföreningarne och att presteståndet bifallit bankoutskottets förslag om far stighetslånefondens indragning, nin följd is: e sea håda dessa ärenden nu genom tre