således, enligt grundlagen har rätt att söka nåsot annat än penningar hos dem, som taga plats första kammaren? Största säkerheten att nationen får värdiga representanter har man just leruti, att nationen sjelf väljer dem, och således skickar personer, som hafva sina medborgares förtroende. Det är denna grundtanke, att det medborgerliga förtroendet skall bestämma personerna, hvilken går igenom hela representationsförslaget och såsom ett gyllene band sammanhåller alla dess delar — det är denna grundtanke som gör g undvalen säker. Valsättet till andra kammaren finna reservanterna lika vådligt. De säga: att den vigtiga frågan: hvad den blifvande representanten är? har man trott sig lösa genom den odiösa frågan hvad han har?4 Detta är dock ingalunda händelsen, ty enligt det nya representationsförslaget löser man frågan: hvad den blifvande representanten är? helt enkelt med det vigtiga svaret att han är en man som vunnit sina medborgares förtroende, som fått de flesta rösterna vid valet. Frågan: hvad den blifvande representanten har? är härvid alldeles underordnad, ty icke kunna reservanterna föreställa sig att, hvarken med nu gällande eller något blifvande representationstt, det kan komma i fråga att till riksdagsman älja någon som hvarken eger fastighet af 1000 rdrs värde eller inkomst af 800 rdr om året. Reservanterna försöka att visa vådorna af hvad de kalla Spenninge-strecket och yttra bland annat: Öfverallt inom riket, men synnerligast inom de provinser, der hemmansklyfningen till en nästan otrolig grad fortgått, komma således sannolikt hundratals medborgare under strecket, hvilka hitintills egt representationsrätt. Förlusten både för dem sjelfva och staten är måhända icke stor. De allraflesta sålunda uteslutna hafva möjligen aldrig af sådan rätt sig begagnat. Men ett förslag till representationsförändring, hvars ena hufvudsakliga motiv vill vara, att utsträcka representationsrätten, kan icke sägas hafva med tillräcklig omtänksamhet afvägt de närvarande förhållandena, om det beröfvar en enda medborgare den representationsrätt han eger, och hvilken han icke genom eget förvållande förverkat. — Nyligen har i konstitutionsutskottet ett beslut blifvit fattadt, hvarigenom borgerskapet i Ronneby, en köping större och folkrikare än många af våra städer, fortfar att vara uteslutet från den representationsrätt, det ända till 1856 års riksdag innehaft, utan att mar försport att ledamöterna från högvördiga presteståndet sig mot detta beslut reserverat. Jag begagnar nu ett af reservanternas yttranden: Här vore således mycket att säga; men tystnaden har ock sin vältalighet. I afseende på städerna, anmärka reservanterna också, att personer som kommit under strecket förlorat sin representationsrätt; men förgäta helt och hället att omtala det representationsrätt blifvit lemnad många andra, som ovilkorligen äro bättre qvalificerade att deltaga i statsangelägenheter än de uteslutna, hvilka sistnämnde, enligt reservanternas eget medgifvande möjligen aldrig af sådan rätt sig begagnat, och man kan väl icke begära något så omöjligt, som upprättandet af ett representationssätt, der allas nuvarande rätt skulle stå qvar, ty då skulle sjelfskrifvenheten och presternas rätt att utgöra en fjerdedel af representationen också stå qvar, följaktligen den nya grundlagen blifva en trogen kopia af den gamla. Hufvudsumman af reservanternasanmärknisgar i afseende på ärendenas behandling i kamrarne re vara en farhåga, dels attandra kammaren r för stort inflytande, dels att förhastade beslut kunna lättare än nu fattas. Hvad det första beträffar så, då inflytandet endast gäller i afseende på beskattningen, är det väl billigt att de mindre förmögae dervid hafva mest att säga, och hvad de förhastade besluten beträffar, så eger samma våda rum nu, då ett stånd kan genom ett förhastadt beslut hindra ett godt och nödvändigt förslags framgång. Hvad reservanterna omsider anfört angående vådan att lemna kyrkolagstiftningen i konungens och riksdagens hand, förfaller helt och hållet mot det faktum att, enligt nuvarande riksdagsordning, kyrkolag både kan stiftas och verkligen iftas, utan att presteståndets reservation deremot elper. Talet om kyrkans förmåner och nödäindigheten af garanti för hennes materiella sjelf ständighet synes ej behöfva långa kommentarier. Det är väl församlingarne som måste tillfreds ställa både kyrkans och presternas materiella behof, och när man ser huru på mångfaldiga ställen i landet de vackraste nybyggda tempel resa sig, kan man visst icke tvifla på nationens benägenhet att tillgodose kyrkans materiella behof. Kristna religionen har dessutom en alldeles förvånande kraft att framkalla yttre hjelpmedel, så snart den blir verksam i det inre af menniskoertat, och att den skall blifva det långt mera än förr, sedan dess förkunnare få ostördt egna sig åt sitt kall, utan hinder af riksdagsbestyr, lider intet tvifvel. (Forts. följer.)