vetenskap vara uteslutande praktisk och sakna teori; med teori menas ju härvidlag sammanfattningen af de praktiska erfarenhetsrön, icke en på förhand gjord konstruktion af dem. Enligt frib. v. Dibens lära skulle ingen naturvetenskap hafva teori. Talaren, som märkte huru opinionen gestaltat sig, ville icke längre uppehålla tiden, men inlade fortfarande sin protest mot förslaget. Hr Oliweerona delade den åsigten att författningar icke utan giltiga skäl böra så hastigt ändras Någon erfarenhet, som dertill tvingar, kunde så mycket mindre åberopas som medicine kandidatexamen vanligen erfordrar 4 år, hvilken tid ännu ej förflutit sedan utfärdandet af den nu gällande stadgan. Framställde i öfrigt ungefär de af föregående talare anförda argumenter. Två särskilda läkarekårer skulle uppstå, bekämpande hvarandra i afseende på kom petens 0.8. v. Medgaf att fri täflan är högst nyttig och nödig, för att framkalla lif, men då bör man också sätta de begge täflande i stånd att mäta sig med hvarandra. Vidrörde slutligen ständernas frikostighet mot institutet, men njugghet mot universitetet, och yrkade afslag. Häri förenade sig med särdeles lakoniska ordalag hr J. C. Tornerhjelm. Hr BR. Th. Cederschiöld ansåg icke nyttigt för fäderneslandet att hela medicinska undervisningen flyttades till Stockholm, hvilket likväl skulle bli följden om förslaget bifölles. Carolinska institutet skulle derigenom icke blifva likställigt med de medicinska fakulteterna utan erhålla en större makt, i stället för att det nu har en mindre. Det tyckes vara en önskan att dessa fakulteter flyttas ht; men hvarför då icke öppet uttala den? Då talaren ej ännu kunnat stadga sin öfvertvgese att ruvedicinska undervisningens flyttande till hufvudstaden vore nyttig, och ej heller något mehn blifvit utrönt hafva uppkom. mit af de nuvarande förhållandena, kunde han således ej biträda förslaget. Hr F. A. Cedersehiöld framhöll att hans ärade frändes öfvertygelse icke borde anses mycket betyda, då han ej framdragit några bevis, upprepade en del af förut anförda skäl, och enär han trodde sig sjelf ega litet mera erfarenhet i ämnet, bad han att ståndet måtte lemna sitt öra dertill och bifalla betänkandet. Sedan diskussionen förklarats slutad blef, såsom förut är nämndt, betänkandet bifallet genom votering, som utföll med 147 ja mot 60 nej. Hr v. Knorring, som begärt omröstning, ehuru han ej deltagit i öfverläggningen, samt grefve Hamilton reserverade sig mot det fattade beslutet