För min del tror jag det icke, och skull förmoda att rikets ständer icke sakna an ledning att med fullt förtroende öfverlemnt detta ärende åt K. M:ts eget ompröfvande Friherre Stacl v. Holstein fick härefter orde och yttrade, att då han i sin motion endast af. sett en framställning från rikets ständer till regeringen derom att regeringen med de andra 8 makter, som garanterat traktaten, hade han aldrig kunnat föreställa sig, att någon skulle ifrågasätta att denna medverkan skulle åvögabringas på ånnat än diploma: tisk väg, likasom ock att detta ej skulle ske i annat fall, än att en sådan medverkan blefve ifrågasatt från några af de större makterna. Någon krigsförklaring eller vidtagande af någon annan obetänksam åtgärd, såsom en föregående talare tycktes antaga, innebure motionen alldeles icke. Men för den händelse öfverläggningar mellan de i Wienertraktaten intresserade makterna skulle ifrågakomma, ansåg hr friherren det vara icke vådligt, utan i hög grad gagneligt att regeringen kunde handla med stöd af represen: tationen. Att Sverge på grund af Wienertraktaten iklädt sig förbindelser med afseenile på Polen vore obestridligt, och för sin del ansåg frih. att det vore med staten, liksom den enskilde, att den borde betala den borgen den ingått. Det är visserligen sanntatt infriandet af denna förbindelse en gång blifvit försummad. Tal. hade hört divarande utrikesministern yttra, att 1812 års politik varit mycket klandrad: Omständigheter hade likväl vid Polens första resning hindrat Sverge att uppträda, men om Polen i en framtid åter skulle röra på sig, då vore den rätta tidpunkten inne för en kraftigare medverkan från Sverges sida. Huruvida de underrättelser, antydande att vestmakterna nu gjort vår regering meddelanden i detta syfte egde någon grund, kunde tal. icke känna; men saknade de all grund, så vore det något besynnerligt att kabinettet, som ju bäst kunde kontrollera dem i cgetta fal, lå it dem inflyta i det officiella bladet, hvilket då ju endast skulle ske till allmänhetens förvillande. Vore regeringen sinnad för någon sådan samverkan så vore det vigtigt och ej utan sin ganska väsentliga nytta, att ständerna genom en dylik framställning gåfve stöd åt regeringens politik. Hr EB. v. Gyanten. Det har blifvit yttradt att motionen härledt sig af medlidande med det polska folket, som nu kämpar för sitt sjelfbestånd. Jag tror att den derjemte gäller någonting ännu mer, nemligen Sverges eget intresse. Polens politiska motståndare Ryssland är också Sverges historiska motståndare. Ett fritt och sjelfständigt Polen måste ge en större säkerhet åt Sverges egen politiska ställning, utgöra en ökad garanti för Sverges egen frihet och sjelfständighet. Detta är så klart, att det ej behöfver vidlyftigt utlöggas. Jag önskar derföre på det varmaste bifall åt motionens syftning, naturligtvis med den förutsättning, som också motionären sjelf gjort, att andra makter, som undertecknat wienerkongressakten 1815, cooperera med Sverge i denna fråga. Motionen bief derefter till allmänna besvärsoch ekonomiutskottet remitterad. I samma plenum blef sammansatta lag och ekonomiutskottets betänkande n:r4, rörande rättigheten för landsting att uttala sig öfver stängselförordningen, afslaget, hvarjemte en stor mängd andra betänkanden och skrifvelser blefvo bord lagda eller lagda till handlingarne.